REKLAM

fredag 1 augusti 2014

Sharia bok B om rättsliga frågor


Sharia Bok B definierar och beskriver flera begrepp och kvalifikationer av central betydelse inom islamisk rättsvetenskap och för dess uttolkning.



B1.1 (Muhammed Sa'id Buti:) Vad är beviset på att det är juridiskt giltigt till och med obligatoriskt att acceptera kvalificerad lärdoms auktoritet (Taq lid) när man inte är i stånd att utfärda experträttsutlåtande (ijtihad) i frågor om Helig lag? Det finns flera aspekter på det (n: diskuteras i följande avsnitt) (al-Lammadhhabiyya Akhtar bud en tuhaddidu al - sharia al-Islamiyya (Y33), 70).

B1.2 (n:) För den viktigaste termen behörig att utfärda ett experträttsutlåtande (AR. Mujtahid; denna förmåga är ijtihad) vänd dig till boken o och läs o22.1 (d) kvalifikationer för en islamisk domare (Qadi). Skillnaden mellan kvalifikationerna för Imamen av en skola och de för en domare eller en mufti är att den förras kompetens i att ge åsikt är absolut, som sträcker sig till alla ämnesområden i den heliga lagen, medan behörigheten för domare eller mufti är begränsad var för sig att döma rättsfall eller att tillämpa sin Imams ijtihad till särskilda frågor.

Här fastläggs det obligatoriska i att följa de laglärdas utslag. Vidare presenteras två inom islamisk rättsvetenskap viktiga begrepp nämligen mujtahid, en kvalificerad rättslärd behörig att ge kvalificerade rättsutlåtande, ijtihad, som nytolkningar med utgångspunkt i Koranen och sunna. Innan bok B behandlas vidare här, finns det skäl att se vad bok O säger om kvalifikationer för islamiska domare och mujtahid.

O22.1 De nödvändiga kvalifikationerna för att vara en islamisk domare (Qadi) är:

(a) att vara en fri man;

(b) att ha full kapacitet för moraliskt ansvar (taklif, def.: c8.1);

(c) att vara hederlig (o24.4);

(d) att ha kunskap (O: om den heliga lagens utslag, vilket innebär att genom personliga rättsliga resonemang (ijtihad) (A: från primära texter), inte bara genom att följa en viss kvalificerad vetenskapsman (taqlid) (A: dvs. om han följer kvalificerad vetenskap, måste han veta och instämma i hur domar härleds, inte bara omtala dem). Att vara kvalificerad att utföra juridiska resonemang (ijtihad) kräver kunskap om Koranens regler och principer, sunna (A: i detta sammanhang betyder haditherna, inte sunna i motsats till det obligatoriska), N: samt kunskap om vetenskaplig konsensus (ijma, def.: b7)), och analogi (def.: III nedan), samt att veta typerna av var och en av dessa. (A: kunskapen om varje ”typ” nedan innebär förtrogenhet med undertyper och slag, men kommentatorn har ansett omnämnandet av kategorin som helhet vara tillräckliga för att ge läsarna som allmän idé.)

(I) Olika koranregler omfattar till exempel:

(1) de ('AMM) av allmän tillämplighet på olika typer av rättsliga avgöranden;

(2) de (Khass) som gäller för endast en speciell dom eller typ av utslag;

(3) de (mujmal) som kräver detaljer och förklaringar för att kunna förstås rätt;

(4) de (mubayyan) som är enkla utan tillagda detaljer;

(5) de (Mutlaq) som tillämpas utan begränsning;

(6) de (muqayyad) som har restriktioner;

(7) de (nass) som entydigt bestämmer en viss juridisk fråga;

(8) de (Zahir) med en trolig juridisk innebörd, men som också kan ha en alternativ tolkning;

(9) de (nasikh) som ersätter tidigare uppenbarade koranverser;

(10) och de (mansukh) som ersätts av senare verser.

(II) Typerna av sunna (A: dvs. hadith) inkluderar: …

Det är alltså omfattande och detaljerade kunskaper som krävs hos en mujtahid. Punkterna (9) och (10) bekräftar den centrala betydelsen av abrogation. Efter att ha redovisat ett antal olika bevis för att så är fallet slår man i B5.0 fast att följa de lärdas utslag.

 

Så kommer vi till begreppet ijma.

B7.0 Vetenskaplig konsensus (Ijma)

B7.1('Abdal - Wahhab Khallaf:) Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def.: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom frid) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:

(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid;

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke-mujtahids saknar betydelse;

(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det och;

(d) att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.

B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

B7.3 Beviset för den rättsliga myndigheten i vetenskaplig konsensus är att precis som Allah har beordrat de troende i Koranen att lyda Honom och Hans budbärare, så också har han beordrade dem att lyda de av myndighet (Ulu al-amr) bland dem, han sade:

”O ni som tror, lyd Allah och lyd Profeten och de med auktoritet bland er” (Koranen 4:59)

så att när de med auktoritet i juridisk expertis, mujitahids, kommer överens om ett avgörande, är det obligatoriskt enligt Koranens egna ord av att följa dem och utföra deras utslag. Och Gud hotar dem som motsätter sig Budbäraren och följer annat än de troendes sätt, och säger: ”Den som förnekar Budbäraren efter att vägledning har blivit klar för honom och följer annat än den troendes väg, ska vi ge honom till vad han har vänt sig till och bränna honom i helvetet, och hur ond är en sådan utgång” (Koranen 4:115).

 

Av texten ovan framgår inte bara reglerna för ijma utan även att det enligt dessa regler är synnerligen svårt att ändra eller ”modernisera” islam.

 


*

Här lär han aldrig hamna

 
Amerikanska presidenter som får sitt huvud uthugget i sten på Mount Rushmore i Utah är de som klarat två presidentperioder, men då får man inte ha åtalats för brott mot grundlagen förstås.
Jävla skit för Obama!
 
Odågan har inte brytt sig om de demokratiska spelreglerna utan disponerat mer makt än han har befogenhet till, så nu stämmer de amerikanska representanterna i representanthuset Obama inför högsta domstolen, med 225 representanter för en stämning mot 201. Han åker på en stämning med andra ord.
Men här i Sverige kan vi inte göra samma sak eftersom vi inte har de verktygen. Annars hade vi kunnat stämma hela 7-klövern för denna massinvandring utan att ha frågat väljarna. Man har ställt väljarna utan val genom att föra likadan politik och därför fanns det ingen chans att åstadkomma förändringar.
Likadant gäller massmedias förljugenhet.
Men det som händer i Amerika kan lätt smittas över till svenska förhållanden, vi har alltid följt Amerika, så även nu kan tänka!
*

Omar – den andra kalifen


Innan Abu Bakr dog hade han i ett testamente dikterat för Othman utnämnt Omar till sin efterträdare för att undvika splittring. En del av muslimerna gillade utnämningen medan andra ogillade den p.g.a. Omars hårda personlighet. En av den nye kalifens första åtgärder var att avskeda sin kusin Khalid och istället utnämna Abu Ubaidah till befälhavare över den islamiska armén i Syrien.



Den senare uppskattade emellertid så Khalids militära skicklighet att han utnämnde honom till chef för kavalleriet. Perserna lyckades i oktober 634 i en motattack åsamka den muslimska armén stora förluster i ”slaget vid bron”. Trots detta kunde de inte återta initiativet.

Slaget vid Yarmuk nära Damaskus år 636 kom att få en närmast avgörande betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen. I slaget lyckades de muslimska styrkorna besegra en numerärt överlägsen bysantinsk armé. Det anses av en del historiker vara ett av de mest betydelsefulla slagen i historien.

Det anses också vara Khalids mest avgörande slag och befäste hans rykte som en av största strategerna och kavallerianförarna under islams tidiga erövringar. Slaget satte definitivt slut på bysantinskt styre söder om Mindre Asien. Efter denna avgörande framgång kunde Omar överföra stora delar av armén österut för att återta offensiven mot sassaniderna.

I slaget vid al-Qadisiyyah besegrade den muslimska hären om ca36 000 man de betydligt större persiska styrkorna efter tre dagars blodiga strider. Uppgifter gör gällande att de persiska förlusterna var omkring 20 000 man medan representanterna för ”fredens religion” förlorade 8 500 man.

Vägen låg nu öppen till huvudstaden Ktesifon, som evakuerades av kung Yazdagerd efter en kort belägring. Muslimerna fortsatte österut och efter att slagit tillbaka ett persiskt motanfall behärskade de snart hela Mesopotamien. Tills vidare ville Omar inte sända trupper genom Zagrosbergen till den persiska högplatån.

Trupperna sändes nu i stället mot Palestina och inte minst mot Jerusalem, som utsattes för en långvarig belägring. Staden kapitulerade år 637 till Omar personligen sedan patriarken av Jerusalem vägrat kapitulera till någon annan än kalifen själv. Omars fördrag kom att bli en av grunderna för dhimmi-systemet under kommande kalifat med återverkningar in i våra dagar.

En annan händelse med resonans i vår tid var att Omar på platsen för det gamla judiska templet beordrade byggandet av en moské där idag alAksa moskén står. Omar sände sedan trupper mot det bysantinska Egypten för att med svärdet i hand sprida islam dit. Efter ett antal slag och belägringar från december 639 till november 641, då Alexandria föll, underkuvades Egypten.

Omar övertalades av sina generaler att åter vända uppmärksamheten mot Persien eftersom man ansåg att den persiska regimen utgjorde ett latent hot. En drivkraft var som oftast strävan efter nytt land och krigsbyte. Sedan Omar gett efter började man göra räder förbi Zagrosbergen.

 

Under tiden hade Yazdagerd år 641 lyckats samla en ny styrka för att besegra inkräktarna. Han blev dock i grunden besegrad av muslimerna vid Nihavand och tvingades fly. Slaget innebar i praktiken slutet för det sassanidiska väldet.

Omar etablerade en fungerande administration för de nyligen erövrade områdena. Han anses också ha tagit initiativ till att börja kodifiera den islamiska lagen. Trogen profeten Muhammeds ”testamente” beordrade han utdrivandet av de judiska och kristna invånarna från Kheibar och Najran. Han mördades under morgonbönen i en moské år 644 av en tillfångatagen kristen persisk soldat.

Shia betraktar Omar som en rå usurpator eftersom han vägrade att erkänna Alis ledarroll. Sunni däremot ser honom som en stor ledare, lagstiftare och statsman och uppskattar särskilt att han inte sökte fördelar för sin egen familj.

Utomstående forskare ser honom i allmänhet som en betydande och politiskt skicklig person eftersom det muslimska väldet under hans ledning expanderade på de tidigare imperiernas bekostnad.

Othman – den tredje kalifen

 

Omar hade på sin dödsbädd bestämt att en kommitté med sex namngivna deltagare inom tre dagar skulle utse hans efterträdare. I denna ingick bl.a. Ali och Othman. Efter konsultationer ledda av en av kommittémedlemmarna, som själv inte kandiderade, valdes Othman som den tredje kalifen.

Bysans lyckades efter Omars död återta Alexandria i ett försök att ta tillbaka Egypten. Othman utsåg en ny guvernör och överbefälhavare för Egypten, som vann några betydande segrar över den bysantinska armé och sedan belägrade Alexandria. Staden föll sedan en kopt öppnat dess portar en natt i utbyte mot amnesti. Resterna av den bysantinska armén drog sig ur Egypten för gott.

Nordafrika, som sträckte sig från Egyptens gräns till nuvarande Marocko hade, efter att de bysantinska trupperna lämnat Egypten förklarat sig självständigt under en kung. Egyptens nye guvernör började göra räder in i Nordafrika vilka gav muslimerna betydande rikedomar.

Othman gav senare tillåtelse att genomföra en större kampanj i syfte att erövra Nordafrika. Efter ett par blodiga slag under vilka bl.a. kungen dödades, bad man om fred mot att i gengäld betala en årlig skatt. Muslimerna föredrog att ha Nordafrika som en vasallstat och sedan tributen betalats drog sig armén tillbaka.

Snart efter Omars död gjorde den bysantinske kejsaren Konstantin II ett försök att återta förlorat land. Man lyckades ta området kring Tarsus i Anatolien. Nästa mål var Syrien och en betydande styrka avdelades. Syriens guvernör Muawiyah, son till Muhammeds gamle motståndare Abu Sufian, begärde förstärkningar vilka på Othmans order sändes av guvernören i Kufa. Den bysantinska armén besegrades och tvingades åter på defensiven.

Muawiyah påbörjade år 647 ett antal offensiva kampanjer mot Anatolien, vilka skulle komma att pågå i flera år. Man hade viss framgång och återtog bl.a. regionen kring Tarsus samt tvingade år650-651 Konstantin till förhandlingar som ledde till ett stillestånd. Taurusbergen i Turkiet kom under resten av Othmans styre att utgöra västlig gräns för kalifatet i Anatolien.

Muawiyah hade redan under Omars regim önskat invadera öarna i Medelhavet. Othman gav honom tillstånd att bygga en flotta och år649 kunde den muslimska flottan landstiga på Cypern och besegra den lilla bysantinska garnisonen. Öbefolkningen underkastade sig och tvingades betala en årlig tribut om 7 000 dinarer till muslimerna.

Senare erövrade den muslimska flottan efter ringa motstånd även Kreta och Rhodos. Åren 652-654 drevs operationer för att erövra Sicilien och man lyckades ockupera stora delar av ön.

I provinsen Fars och flera andra delar av Persien utbröt revolt mot det påtvingade muslimska styret. Othman sände guvernören i Basra med en armé för att kuva upproret. Efter ett antal strider och erövring av Persepolis och flera andra städer slöts fred mot erläggande av sedvanlig jizya.

 

Initiativtagarna till revolten infångades och avrättades. Efter revolten beslöt Othman att genomföra ett program för att omvända invånarna till islam i syfte att minska risken för framtida uppror.

År 649 utbröt revolt i provinsen Sistan, som då omfattade nuvarande Sistan i Iran och sträckte sig till centrala Afghanistan och Baluchistan i Pakistan. Efter att ha tagit ett par gränsstäder och avtvingat dem betydande tribut i guld och silver tågade den muslimska hären under befäl av Rabiah ibn Zaliq mot Zaranj. Staden kapitulerade efter en lång belägring och fick betala den sedvanliga jizya.

Muslimerna tågade sedan norrut i Afghanistan för att underkuva resten av provinsen. Efter ett antal slag återvände Rabiah till Zaranj med omfattande rikedomar och en stor mängd fångar. Sedan Rabiah efter två år som guvernör lämnat Zaranj bröt ett nytt uppror ut i provinsen. Othman sände en ny armé mot Zaranj.

Efter det vanliga händelseförloppet av belägring och blockad kapitulerade staden och perserna tvingades erlägga en årlig tribut på 20 miljoner dirham. Muslimerna tog också 100 000 slavar. Muslimerna fortsatte sedan in i Afghanistan och underkuvade övriga städer.

Det berättas att befälhavaren Rahman efter erövringen av staden Zor gick in i stadens tempel, där han beordrade förstörandet av en stor avgudabild med ögon av ädelstenar och därefter ersatte templet med en moské.

Det finns inte skäl att här gå in på alla detaljer utan det räcker med att konstatera att det i snart sagt alla de östliga provinserna såsom Tabaristan, Azerbajdzjan, Khorasan, Makran och Baluchistan förekom en eller flera revolter mot det muslimska styret under dessa år.

Samtliga revolter slogs ned med blodigt våld. En tämligen typisk episod inträffade under kampanjen i Tabaristan. Kuststaden Tamlisa övermannades efter styvt motstånd och ett häftigt slag varpå alla män dödades och kvinnor och barn togs till fånga. Detta injagade sådan skräck hos folket i närliggande städer att de förlorade motståndsviljan.

Under de första sex åren av Othmans maktinnehav rådde internt fred och lugn trots de ständiga konflikterna i gränsprovinserna. Han genomförde ett antal ekonomiska och administrativa reformer av vilka den viktigaste får anses vara indelandet av kalifatet i tolv provinser.

Othman tillskrivs också äran av att ha tagit initiativet till en sammanställning av Koranen, även om flera betydande historiker menar att Koranen färdigställdes långt senare.

Under den andra halvan av Othmans styre utvecklades och tilltog ett internt uppror mot kalifen. Missnöjet berodde delvis på förislamiska stamrivaliteter och politiska ledare i olika städer uttryckte missnöje över att Othman utnämnt nära släktingar till guvernörer i viktiga provinser.

 

Samtidigt fanns det en betydande grupp, som ansåg att Ali borde bli kalif på grund av sitt nära släktskap med Muhammed. Det är tydligt att motståndet mot Othman utnyttjade gamla meningsskiljaktigheter mellan hashimiterna (Alis klan) och omajjaderna (Othmans klan).

Omkring år 654 kallade kalifen alla provinsguvernörerna till Medina i syfte att diskutera de problem, som låg bakom missnöjet. Egypten var något av ett centrum för missnöjet, som underblåstes av aktiv propaganda. Othman vann en tillfällig psykologisk seger och en tid av lugn genom ett tal han höll i samband med hadj i Mecka år 655.

Redan i början av 656 blev emellertid Medina något av en härd för intriger och oro. Politiken i Egypten fortsatte att spela en viktig roll i propagandan mot kalifatet. När dess guvernör kallades till Medina för konsultationer passade Othmans adoptivson på att göra en statskupp och tog över makten i Egypten.

Senare samma år förlorade guvernörerna i Kufa och Basra kontrollen över sina provinser. Ett stort antal rebeller från de tre, nu i praktiken självständiga, provinserna samlades i Medina och belägrade Othmans residens. Inledningsvis var kalifens rörelsefrihet inte begränsad, men sedan rebellerna förstått att merparten av Medinas invånare förhöll sig neutrala, skärptes belägringen så att Othman inte längre kunde gå till moskén.

Inför risken att fler anhängare till kalifen skulle komma till Medina för att frita honom efter hadj, beslöt rebellerna att agera under pilgrimstiden. Då huvudporten var väl skyddad togs sig några rebeller in över en bakre mur och dödade Othman medan han enligt traditionen läste Koranen.

Ali – den fjärde kalifen

 

Efter mordet på Othman måste en ny kalif utses. Rebellerna var inbördes djupt splittrade i främst Muhajirun (emigranter från Mecka), Ansar (medhjälpare med ursprung i Medina) samt grupper från Egypten, Kufa respektive Basra. Ali var tidigt en av tre kandidater, men han avböjde först flera erbjudanden att bli kalif.

Först sedan de andra kandidaterna, Talhah och al-Zubayr, avstått från kalifatet och sedan flera ledande bland Muhammeds följeslagare samt folket i Medina övertalat honom, accepterade han att bli kalif.

Trots att majoriteten av invånarna i Medina och merparten av rebellerna stödde Ali, bör det noteras att omajjaderna, den särskilt i Mecka starka släkten till Othman och Muhammeds gamle motståndare Abu Sufian, avstod från att ge Ali stöd och senare förnekade hans legitimitet. Denna splittring kom att prägla de kommande åren.

Ali sade till folket att den muslimska staten kommit att plågas av split och söndring och uppmanade alla att bete sig som sanna muslimer. Han varnade att alla som fanns skyldiga till omstörtande verksamhet skulle straffas hårt. Han fann emellertid snart att han var folkets fånge och att de inte lydde honom.

Han hade fått kalifatet av rebellerna och hade inte styrka nog att kontrollera eller straffa dem. Samtidigt använde Aisha, Talhah, al-Zubayr och omajjaderna, särskilt Abu Sufians son Muawiyah, hämnd för Othmans död som motiv för att bekämpa Alis kalifat och främja sina egna politiska ambitioner.

Strax efter att Ali blivit kalif avskedade han provinsguvernörer, som tillsatts av Othman, och ersatte dem med pålitliga medhjälpare. Detta ansågs av en del rådgivare vara onödigt bryskt, men Ali var övertygad om sin politiska och religiösa linje och var ovillig att kompromissa med sina principer för politisk opportunism. Muawiya, som var guvernör i Syrien, var den ende av guvernörerna som vägrade lyda Alis order.

Det fanns således en hel del missnöje som ledde till det första inbördeskriget inom islam ofta kallat det första fitna, vilket bröt ut strax efter hajj och som skulle komma att pågå under Alis hela tid som kalif. De första att sätta sig upp mot Ali var en fraktion ledd av Talhah, al-Zubayr och Muhammeds änka Aisha.

De samlades i Mecka och förflyttade sig sedan till Basra för att vinna tillräcklig styrka. De upproriska ockuperade Basra efter att ha dödat ett stort antal människor. Ali tågade dit med en stor armé men försökte inledningsvis få till stånd en fredlig lösning.

 

Då detta misslyckades blev det ett blodigt slag, ”Kamelstriden”, utanför Basra med ca 10 000 döda. Under striderna dödades de båda ovan nämnda ledarna medan Aisha undkom oskadd och senare kunde återvända till Medina.

Ali utnämnde Ibn Abbas till guvernör i Basra och flyttade sin huvudstad från Medina till Kufa i Irak. Han blev snart utmanad av Muawiyah, som vägrade tro och lydnad under kalifen och krävde hämnd för sin kusin Othmans död. Ali inledde förhandlingar i hopp om att återvinna hans lydnad men Muawiyah insisterade på självständighet för Levanten. Han mobiliserade sina supportrar och vägrade underordna sig under förevändning att han och hans styrkor inte deltagit i valet av kalif.

De två arméerna tillbringade flera månader i läger vid Siffin medan särskilt Ali genom förhandlingar sökte finna en lösning. Ett antal skärmytslingar ledde så småningom till slaget vid Siffin år 657. Efter en veckas strider följda av ”Natten av anskri” (laylat al-harir) var Muawiyahs armé nära att bli slagen på flykten.

Amr ibn al-Aas rådde Muawiyah att låta soldaterna sätta pergament med inskrivna verser av Koranen eller kopior av densamma (mus’haf) på sina spjutspetsar i syfte att sprida förvirring bland Alis styrkor. Ali genomskådade listen men endast en minoritet var villig att fullfölja striden.

De två sidorna kom slutligen överens om att lösa tvisten om vem som skulle vara kalif genom skiljedom. Anledningen till att Ali tvingades acceptera skiljedom var att den största delen av hans armé vägrade strida. Frågan om vem som skulle företräda Ali i skiljedomsförfarandet skapade ytterligare splittring i Alis läger.

Motvilligt tvingades han acceptera Abu Musa. En grupp av Alis anhängare, som senare kom att kallas kharijiter, motsatte sig beslutet och gjorde uppror mot Ali. Detta ledde till att han tvingades strida mot dem i ett slag.

Frågan om skiljedom ledde till upplösning av Alis koalition, vilket en del hävdar varit Muawiyahs avsikt. Inbördeskriget fortsatte sedan med att Muawiyahs armé invaderade och plundrade städer i Irak utan att Alis guvernör kunde hindra detta, medan Ali blev alltmer maktlös.

Muawiyah intog senare Egypten, Hijaz och andra områden. Detta inbördeskrig ledde till en bestående splittring inom islam rörande den legitima rätten till kalifvärdigheten.

 

Under Ramadan år 661 blev Ali överfallen under bön i moskén av en man tillhörande kharijiterna, som använde ett förgiftat svärd. Den siste ”rättledde” kalifen dog två dagar senare i Kufa.

Som vi har sett präglades de fyra första kalifernas tid av externa eller interna strider. Under dem fullföljdes något som påbörjats av Muhammed, nämligen utvecklingen av en arabisk krigarkast, som var befriad från skatt men som helt i enlighet med Koranen var skyldig att göra krigstjänst.

Den var i det närmaste helt beroende av ständigt nya erövringar för att få krigsbyte, slavar och underkuvade folk (dhimmis), som kunde producera förnödenheter och betala skatt (jizya). Islam var således från allra första början efter flytten till Medina år 622 allt annat än fredlig.

Det bör noteras att de ständiga krigen till helt övervägande del föranleddes av oprovocerade anfall på grannar i syfte att utöka den islamiska maktsfären. Det var således i verkligheten något helt annat än ”försvarsstrider”, som dagens muslimska apologeter ofta försöker göra gällande.

 


*

torsdag 31 juli 2014

Islam under de tidiga kaliferna


Avsikten är att i detta kapitel översiktligt belysa viktigare skeenden under de fyra första kaliferna Abu Bakr, Omar, Othman och Ali. De benämns oftast inom islam som de ”rättledda” kaliferna. Gemensamt för dessa fyra var att de samtliga hade haft en nära och långvarig personlig relation till Muhammed. De hade därför varit djupt involverade i islams tillkomst från svaghetstiden i Mecka till den dominerande maktpositionen i Medina och hela Arabien under de sista åren av profetens liv.

 

Det faktum att Koranen till en början inte fanns nedskriven mer än som spridda anteckningar och till stora delar reciterades av dem som stått Muhammed nära bidrog till deras auktoritet. Deras auktoritet har än idag betydelse eftersom hadither ofta hänvisar till eller anses ha förmedlats av dem, vilket anses ge hög trovärdighet.

Abu Bakr – den förste kalifen

Muhammed hade avlidit utan att formellt ha utsett någon efterträdare. En del av muslimerna ansåg att Abu Bakr borde utses till efterträdare bl.a. eftersom han under Muhammeds sjukdom utsetts av denne att leda bönen i moskén. Det fanns emellertid delade meningar om detta.

Strax efter profetens död hotade slumrande spänningar mellan immigranterna från Mecka (Muhajirun) och konvertiterna från Medina, ofta benämnda ”medhjälpare” (Ansar) att bryta ut och därmed splittra det unga muslimska samhället (umma). Ledare för Ansar möttes i en sal för att diskutera och planerade att välja en av de egna som sin ledare efter Muhammed.

Så snart Abu Bakr blivit informerad om mötet skyndade han dit tillsammans med Omar och ytterligare några ledande män. Det finns skilda beskrivningar av mötet, men samtliga är ense om att Omar under mötet uttalade att Abu Bakr borde bli ledare och förklarade sin tro och lydnad till honom. De andra som följt Abu Bakr instämde och han blev så den förste kalifen med titeln ”Khalifa-tul-Rasoul” (efterträdaren till Allahs budbärare).

Efter mötet uppmanades muslimer som inte deltagit att underordna sig Abu Bakr. De flesta källor är ense om att Ali och hans anhängare inledningsvis vägrade underkasta sig. Efter någon tid vars längd är omtvistad, underkastade de sig mer eller mindre frivilligt, men först sedan profetens dotter Fatima avlidit. Vi ser redan här tendenser till splittring inom umma.

En av den förste kalifens första åtgärder var att sända iväg armén under ledning av Osama mot Syrien för att fullfölja Muhammeds önskan. Inom tjugo dagar efter avfärden hade Osama invaderat provinsen Belcaa. I eld och blod hade han hämnats sin fars död. Som Muir uttrycker det med hänvisning till Wackidi:

De ödelade landet under sitt välkända stridsrop, de dödade alla som dristade sig att göra motstånd och förde bort resten som fångar. De brände byarna, fälten med växande säd, dungarna av palmträd så att det steg upp en virvelvind av eld och rök efter dem.”

 

Efter att ha satt detta tydliga exempel på hur ”fredens religion” missionerar, återvände Osama i triumf till Medina där han möttes och hyllades av den nye kalifen och stadsborna. Tillsammans med Abu Bakr fortsatte han sedan till moskén för att be en tacksägelsebön för framgången.

En kort tid efter sitt tillträde fick Abu Bakr ta itu med ett allvarligt problem, som hotade att spränga den nya statsbildningen. Flera betydande arabiska stammar revolterade mot den nye kalifen eftersom de ansåg att de endast underkastat sig Muhammed och att deras lydnad upphört i och med dennes död enligt gammal arabisk sed.

I flera av upproren samlades de motspänstiga kring olika ledare, som själva gjorde anspråk på att vara profeter. Det bör framhållas att upproren inte tog sig uttryck i form av våld mot muslimerna, endast en vägran att betala skatten. Detta var upprinnelsen till Ridda-krigen eller krigen mot avfällingarna.

Ett av de största upproren leddes av den självutnämnde ”profeten” Musaylimah i Yamama i centrala Arabien, men det fanns betydande centra för apostasi även i Bahrein, Oman, Yemen och i Mahraregionen.

Abu Bakr delade in den muslimska armén i ett antal kårer, som sändes mot de olika upprorshärdarna. Den starkaste kåren ställdes under befäl av Khalid och sattes in mot området närmast Medina i centrala Arabien. Efter ett antal framgångsrika kampanjer lyckades Khalid besegra Musaylimah och hans stam i det blodiga slaget vid Yamama där även många muslimer dog.

Under tiden hade övriga uppror kvävts, några gånger efter stor blodspillan. Det nämns t.ex. att de samlade förlusterna i slaget vid Dibba i Oman var 10 000 man.

 

Apostatkrigen avslutades i mars 633 och ledde till att Arabien enades under den auktoritet, som utövades av kalifen i Medina. Utgången av dessa krig befäste tills vidare Medina som politiskt och religiöst centrum för islam.

Strax efter Ridda-krigens slut gjorde en lokal hövding i nordöstra Arabien ett antal framgångsrika räder mot gränsstäder i Irak. Sedan detta rapporterats till Abu Bakr, beslöt denne att invadera Irak, som tillhörde det sassanidiska persiska imperiet.

Khalid, som fortfarande befann sig i Yamama, fick befälet över invasionen. Abu Bakr sände förstärkningar och beordrade ett antal lokala hövdingar att med sina styrkor ställa sig under Khalids befäl. Redan i slutet av mars 633 invaderades Irak av den muslimska armén, som uppgick till 18 000 man.

Under april och fram till mitten av maj vann Khalid fyra viktiga slag i rad, vilka tvingade perserna på defensiven. Under sista veckan av maj föll Al-Hirah, huvudstaden i Irak, efter ett avgörande slag. Khalid belägrade sedan under juni-juli staden Al-Anbar, som kapitulerade efter hårt motstånd.

Den muslimska armén vände sig sedan söderut och erövrade efter ett nytt slag staden Ein-ul-Tamr, som föll under sista veckan i juli. Efter detta var större delen av Irak under islamisk kontroll. Khalid fick emellertid ett rop på hjälp från en annan general, som hade stora svårigheter med rebeller i norra Arabien. Khalid marscherade då dit och besegrade de upproriska i slaget vid Daumat-ul-Jandal i slutet av augusti.

När han återvände till Irak fick han underrättelser om att en ny stor persisk armé höll på att samlas. Fyra divisioner av persiska och kristna arabiska hjälptrupper fanns vid Hanafiz, Zumiel, Sanni och Muzieh.

Khalid beslöt att besegra dem separat för att undvika risken av att möta en stor samlad persisk armé. Han delade in sin armé i tre enheter och beslöt att anfalla de persiska hjälptrupperna nattetid i samordnade attacker från tre håll. Fram till november 633 besegrade han dessa arméenheter i avgörande slag. Därmed upphörde Persiens kontroll över Irak. I december samma år nådde Khalid gränsstaden Firaz där han besegrade den samlade sassanidiska, bysantinska och kristenarabiska hären.

Kalifen Abu Bakr gratulerade Khalid till segrarna och gav honom den nya uppgiften att anfalla det bysantinska Syrien, som då omfattade våra dagars Syrien, Jordanien, Israel, de palestinska provinserna, Libanon och södra Turkiet.

 

I juni 634 anlände Khalid med en armé på 9 000 man och tog befälet över den muslimska armén på 23 000 man, som redan fanns där under befäl av fyra kända generaler. Han påbörjade genast erövringen av Syrien. Under en snabb kampanj med ett antal blodiga slag tvingade han sju städer att kapitulera och underkasta sig islam.

Han tågade sedan mot Damaskus, men vände vid Uqabpasset för att förena sig med resterande muslimska arméer. Efter att ha slagit en persisk armé bestående av kristna araber marscherade han mot Bosra där en mindre muslimsk armé stred mot en större romersk här. Efter några dagar besegrades romarna och staden kapitulerade.

I mitten av juli 634 erhölls underrättelser om att en stor romersk här samlats vid Ajnadayn. Alla muslimska divisioner samlades i närheten och den 30 juli besegrades romarna där i ett stort slag.

Efter en vecka tågade Khalid mot Damaskus. På vägen dit slogs en annan romersk armé i mitten av augusti. Kejsaren Heraklius svärson sände en ny armé för att hejda Khalid, men även denna besegrades den19 augusti. Dagen därpå nåddes Damaskus efter att muslimerna på vägen slagit förstärkningar sända av kejsaren.

Staden belägrades under30 dagar varunder de muslimska styrkorna slog tillbaka flera romerska attacker, som syftade till att bryta belägringen. Efter en slutlig attack erövrades Damaskus den 18 september.

Den bysantinska armén fick en tidsfrist på tre dagar att förflytta sig så långt de kunde med sina familjer och tillhörigheter. Då tidsfristen var över attackerade det muslimska kavalleriet under Khalids befäl efter att ha utnyttjat en genväg.

Under belägringen av Damaskus dog kalifen Abu Bakr och efterträddes av Omar. Som framgått av skildringen ovan kan det utan överdrift hävdas att Abu Bakrs korta styre karaktäriserades av en ständig räcka av militära operationer. Samtliga var offensiva och syftade till att underkuva eller erövra. Ingen hade karaktär av försvar mot en angripare.

Som den förste av de fyra ”rättledda” kaliferna gick han härvidlag i sin föregångares och förebilds fotspår. Eftersom Abu Bakr under många år varit Muhammeds närmaste vän, förtrogne och rådgivare torde ingen ha känt profetens intentioner bättre än han.

 


*

Ingen predikan, bara hjärntvätt!


I miljonprogrammet Kärrtorp i Nyköping krälar muhammedanerna på gräsmattan och utför sin ”Gudstjänst”.

Här är det tydligt vad som försiggår inne i muhammedanstallen, Sverige runt. Om det här hade varit en religion så borde det finnas med en predikan, men istället är det masshypnos som utförs genom att recitera orden Allahu Akbar om, och om igen medan muhammedanerna står på knä och ”hedadbangar” till ramsorna tills de blir yra i huvudet.

Oljudet kommer sedan att ringa i deras skallar tills vansinnet inträder, precis som i all hjärntvätt. De som är födda in i denna kult av masshypnos är naturligtvis avtrubbade, men de är inte bara avtrubbade till ramsorna som envist tjatas fram, de blir avtrubbade i allt annat också, kan inte ta till sig utbildning, får känslomässig personstörning och kommer att uppföra sig som barbarer i all framtid.



Denna galenskap måste förbjudas om vi vill ha ett civiliserat samhälle. Det kan inte ens vara bra att bara titta på, för den melodiösa recitationen tränger in hos alla som bara hör den.

Islam kommer att förbjudas efter att vi har gjort revolution här i Väst, annars dör all utveckling!

*