REKLAM

fredag 25 juli 2014

Civilisation eller barbari?


Tja, det är bara att välja!

Antingen gör vi som nynazisterna (fusionen mellan kommunism och nazism) och fortsätter där Hitler inte längre förmådde, och tar kamp mot ett litet tappert folk på vår egen bekostnad eller så sansar vi oss och inser att solidariteten med israel ställer oss på samma sida som till exempel patrioten och kämpen Geert Wilders eller så gör vi som dagens gunstlingar för storfinansen, islamisterna, och bekämpar den lilla anständighet som finns kvar i vår del av världen.



Det är av just den här anledningen som jag tar avstånd från SvP. De är inte anständiga och de är inte seriösa, och de gör så gott de kan för att samla allt slödder på sin sida, alltså samma slags huliganer som gjorde statskupp i Ukraina och som nu håller på att plåga sin egen befolkning, och det gör de genom sin vansinniga och anti-vetenskapliga antisemitism. På det sättet påminner de också om feminismen med sin antivetenskapliga genusteori!

Jag såg sexdagarskriget på plats 1967, då alla arabländerna tillsammans hade enats om att ta kål på lilla Israel. Även det vid den tiden kristna Libanon var med på fiendens sida.

Man hade stängt Suezkanalen precis som vår båt kom in där, när jag som sjöman hade fått kriget rätt över huvudet. Redan då hade jag tagit ställning för Israel mot nazistsvinen i Muhammedanien, precis som jag alltid har tagit ställning mot all slags mobbning. Det gäller naturligtvis att veta hut som människa och ta ställning för det som är rätt och riktigt, och det kommer jag alltid att göra!

*

torsdag 24 juli 2014

Så här ska negrerna ta det


Är man stolt över sin etnicitet och känner trygghet i sin person så tar man inte illa upp av olika kulturella uttryck som vi har i Sverige.

 
 


*
 

"Västs offentliga fiende nummer ett"


Newsweeks "triumferande" återvändo till tryckpressarna med sitt avslöjande om den felaktige Satoshi Nakamoto ("Bitcoin grundarens" anseende) som var mindre än, nåja, triumferande. Så vad söker det nyhetsutsvultna media bolagen i sitt andra liv att göra? En skrikande "håll i mig" uppenbarelse av extremnationalistiskt grupptänkande, i vilken vi läser att förra veckans händelser i Ryssland var "Putins Lockerbie stund" (Lockerbieattentatet var ett sprängattentat på ett passagerarplan av typen Boeing 747 som inträffade den 21 december 1988 över den skotska byn Lockerbie.), borde kunna bli till hjälp (och faktiskt har denna veckas utgåva av Newsweek alla tekniska analyser och tester som bekräftar sina tidningssäljande påståenden).

 
Vilket är ironiskt med tanke på vad vi fick för bara tre månader sedan...
 
Kanske Väst behöver större knappar då? (Zerohedge)
*
Kommentarsfältet:
MsCreant: Man kan inte ens få Obama se så bra ut på en omslagsbild. WOW!
Dessutom, vilket massa skit.
TeamDepends: Någon mer som sett Stony Brook beviset på CNN som kallade Putin för "reptil"?
SoberOne: Jag är ganska säker på att de inom vår egen regering som undergräver konstitutionen är folkets fiende nummer ett.
Anusocracy: Putin må vara Västledarnas fiende, men dessa västledare är alla andras fiende.
... Och många fler liknande kommentarer. Vilka tror de att de lurar?
*

Slaget vid löpgraven


I februari år 627 tågade Coreish tillsammans med flera beduinstammar, som tidigare anfallits av eller kände sig hotade av Muhammed, mot Medina. Den sammanlagda styrkan uppskattas till ca tiotusen man med flera hundra hästar och några tusen kameler.



Muhammed fick underrättelser om avmarschen och lät gräva en löpgrav runt större delen av staden efter råd från Salman, en perser med erfarenhet av hur man försvarade städer i andra länder. Episoden kom därför att kallas ”slaget vid befästningsgraven” (Battle of the Trench).

Medinas ca tre tusen man starka armé tog upp ställningar bakom löpgraven och när anfallarna anlände blev de förvånade och förbryllade av denna nya taktik. Oförmögna att komma fienden inpå livet påbörjade de belägring och sköt pilar från avstånd.

Efter smärre strider under femton dagars belägring och försök att förmå Banu Quraiza att göra gemensam sak med anfallarna gav man upp försöket att besegra Muhammed och Abu Sufian beordrade uppbrott.

Det är viktigt att notera för det fortsatta händelseförloppet att det inte finns belagt i hadither att denna judiska stam hjälpte Coreish under belägringen. Detta styrks även av att de inte lät dem passera via sitt fort som var den del av Medina som inte försvarades av den muslimska armén.

Sedan de muslimska styrkorna återvänt till sina hem glada över utgången av belägringen dröjde det inte länge förrän de åter blev kallade i vapen. Medan Muhammed tvättade sig efter försvaret av diket fick han enligt traditionen en uppenbarelse i vilken ängeln Gabriel befallde honom att omedelbart anfalla Banu Quraiza. Redan före aftonbönen hade man slagit läger utanför deras befästa stadsdel ca tre till fyra kilometer från Medina.

Efter ca tre veckors belägring kapitulerade Banu Quraiza under villkoret att deras gamla allierade Banu Aws skulle få inflytande över deras öde. Männen bakbands och skildes från hustrur och barn medan deras egendom samlades ihop för att senare fördelas bland segrarna. Muhammed valde redan här ut den vackra Rihana som sin egen konkubin.

Ledande representanter för Aws var angelägna att deras forna allierade skulle släppas såsom skett med tidigare judiska stammar. Profeten verkställde nu en av sina mest illasinnade planer när han fick dem att acceptera att fångarnas öde skulle avgöras av en från Banu Aws egna led.

Muhammed valde som domare sin trogna supporter Sad ibn Muadz, som blivit svårt sårad under slaget vid löpgraven. Denne bestämde att alla män, som nått puberteten skulle avrättas medan kvinnor och barn skulle tas som slavar och all egendom fördelas bland jihadisterna. Profeten bekräftade domslutet som sitt eget och uttalade att det var Allahs domslut.

 

Massgravar grävdes omedelbart på marknadsplatsen och profeten övervakade själv hur fångarna i små grupper fördes fram till kanten av gravarna och halshöggs. På detta sätt avrättades ca 700-900 män under eftermiddagen och kvällen. Muhammed själv återvände efter detta hemska skådespel för att förlusta sig med sin senaste konkubin, den vackra Rihana, vars man och manliga släktingar nyss avrättats i massakern.

En stor del av slavarna såldes senare till olika beduinstammar i utbyte mot vapen och hästar så att muslimernas styrka ökades. Dessa händelser är detaljerat skildrade i sira och hadither samt omnämnda i Koranen (33:9-26).

Denna följd av händelser fick avgörande betydelse för Muhammeds ställning. Efter att först ha avvärjt angreppet från Coreish med allierade och sedan eliminerat den sista judiska stammen i trakten av Medina var han nu den enväldige politiske och religiöse ledaren där.

Det blodiga slutet för Banu Quraiza bidrog starkt till att sprida en känsla av terror i omgivningen och tystade kvarvarande öppen opposition. Den väldokumenterade och barbariska behandlingen av denna judiska stam var så omänsklig att ytterligare kommentarer är överflödiga.

Under det närmaste året fram till mars år 628 inträffade inga avgörande händelser eller slag. Däremot genomfördes ett stort antal (sexton eller sjutton) räder och överfall varav två leddes av Muhammed personligen. Några av dess attacker gav rikligt byte och bidrog till att främja rekryteringen. Dessutom genomfördes på profetens order ett antal mord, främst på misshagliga judar. Taqiyya användes ofta för att nå syftet.

Sex år hade nu gått sedan man lämnade Mecka och Muhammed och många av hans följeslagare längtade efter att göra en pilgrimsfärd till Kaaba. Han hade även politiska skäl att visa sin anknytning till Kaaba och Mecka eftersom han talat om detta i Koranen och även klandrat Coreish för att neka muslimerna tillträde. Detta kunde i längden inte bara stanna vid ord.

När nu den heliga månaden Dzul Cada närmade sig beslöt man att göra umra, den lilla vallfärden, eftersom det skulle innebära mindre risk för konfrontation med andra stammar. Under denna månad var dessutom krigshandlingar förbjudna i hela Arabien. Några kringboende stammar inbjöds att delta, men de flesta avböjde. Tidigt i månaden började Muhammed, i spetsen för femtonhundra man, färden mot Mecka.

 

Underrättelser om att Muhammed var i antågande nådde snart Mecka, vars invånare tillsammans med grannstammar beväpnade sig och intog en position längs vägen till Mecka. När nyheter om detta nådde profeten slog man läger vid Hudaybiya, en plats nära gränsen till det heliga område som omger Mecka.

Efter en del inledande turer vidtog snart regelrätta förhandlingar med flitiga kontakter eftersom det var ett kort avstånd mellan Hudaybiya och Mecka. Dess ledning var fast besluten att inte släppa in muslimerna i staden då man vis av tidigare erfarenheter inte litade på att Muhammed hade ärliga avsikter.

Efter utbyte av flera delegationer kom man överens om ett avtal som Ali skrev på Muhammeds diktamen. Avtalet skulle gälla i tio år och dess viktigaste punkter var:

·         Parterna och deras allierade skulle avstå från fientligheter mot varandra.

·         Muhammed skulle inte göra vallfärd (hajj) innevarande år.

·         Nästa år kunde de komma obeväpnade för hajj och stanna i tre dagar.

Många av muslimerna var besvikna över att man inte kunnat fullgöra vallfärden, men profeten menade att avtalet var en stor framgång eftersom det erkände hans oberoende politiska ställning. I Koranen beskrivs det som en seger (inledningen av sura 48). En av de första politiska effekterna blev att Banu Khozaa ingick en öppen allians med Muhammed.

Det var i detta skede tankar på ett närmast världsomspännande välde började ta konkret form genom att Muhammed sände budskap till flera av de kringliggande länderna. Bysans, Egypten, Syrien och Jemen var bland de länder, vars härskare fick mottaga förseglade budskap, som uppmanade dem att erkänna Muhammed som Guds apostel och att underkasta sig islam.

Kraven lämnades som väntat utan avseende men guvernören av Egypten svarade dock artigt genom att sända dyrbara gåvor bland annat en koptisk slavflicka, Maria, som blev profetens konkubin.

Muhammed hade vid återkomsten från Hudaybiya våren 628, lovat dem som följt honom på pilgrimsfärden mot Mecka möjligheten till rik och omfattande plundring. När sommaren gick utan någon sådan verksamhet, började hans följeslagare bli otåliga att se sina förväntningar fullföljda.

Han bestämde sig då för en överraskande och oprovocerad attack på judarna i Kheibar och deras rika byar och bördiga land. Armén marscherade från Medina i augusti 628 i tre snabba dagsmarscher den runt sexton mil långa vägen till Kheibar. Styrkan var ca 1 600 man ungefär som vid färden till Hudaybiya men starkare vad avser kavalleri.

Så total var överraskningen att många invånare på väg till sina odlingar på morgonen plötsligt fann sig öga mot öga med en stark armé och förfärade skyndade tillbaka till staden. Den snabba anmarschen dödade allt hopp om att kunna kalla på stöd från de allierade i Banu Ghatafan.

Det fanns i den bördiga dalen ett stort antal byar och fort placerade på klippor eller höjder som reste sig från de omgivande fälten. Ett efter ett erövrades dessa fästen. Från områdena Natah och Shickk, som tagits med ringa förluster, fortsatte Muhammed mot området Kuteiba där judarna nu hunnit samlas kring sin ledare Kinana och tog upp försvaret framför citadellet Camuss där de lyckades bjuda visst motstånd.

Följande morgon inledde muslimerna ett huvudanfall med Ali i spetsen, vilket ledde till att judarna blev slagna och tvingades kapitulera. Befolkningen skulle fritt få lämna landet men tvingas lämna sin egendom till erövrarna.

 

Muhammed anklagade hövdingen Kinana och dennes kusin för att ha gömt rikedomar, särskilt från Banu Nadhi, och beordrade att de skulle torteras för att avslöja var resten av skatterna fanns gömda. De brändes med eld på bröstet tills de nästan dog av skadorna utan göra några medgivanden varpå profeten beordrade att de båda ledarna skulle halshuggas.

Denna grymma scen var knappt till ända förrän Muhammed sände en av sina män att hämta Kinanas unga hustru Safia, som var väl känd i Medina för sin skönhet. Samma kväll anordnades en bröllopsfest medan en tjänstekvinna fick i uppdrag att göra bruden redo för Profeten. ”Bröllopet” fullbordades därefter.

Efter slaget vid Camuss fann de återstående byarna i området fortsatt motstånd vara lönlöst varför de kapitulerade under de närmaste dagarna. Eftersom muslimerna saknade folk som kunde eller ville sköta de rika odlingarna, fick invånarna tills vidare stanna kvar mot att hälften av avkastningen betalades i skatt. Detta arrangemang bestod ett antal år tills judarna under kalifen Omars styre fördrevs och muslimerna helt tog deras land i besittning.

Plundringen av Kheibar gav mycket rikt byte, som överträffade allt man tagit tidigare. Förutom lager av dadlar, olja, honung och boskapshjordar tog man en stor mängd juveler och andra rikedomar.

En femtedel avsattes som vanligt för Muhammed medan resten delades i arton hundradelar med en del för varje fotsoldat och tre delar för varje ryttare. Byarna och marken fördelades enligt en annan princip på så vis att hälften tillföll Muhammed och resten fördelades mellan övriga på samma sätt som det personliga bytet. Härigenom tillförsäkrades de som deltagit i kampanjen en god och permanent inkomst.

Resten av hösten och vintern ägnades åt att sända ut ett antal mindre expeditioner för att straffa eller plundra olika stammar. I februari 629 var det så dags att göra den mindre vallfarten som överenskommits i avtalet vid Hudaybiya.

I spetsen för ungefär tvåtusen man gav sig Muhammed iväg till Mecka. När de närmade sig staden drog sig en stor del av Coreish tillbaka till de närliggande höjderna. Snarast efter intåget i staden skyndade de sig att utföra föreskrivna ritualer i och i anslutning till Kaaba.

Under vistelsen i Mecka passade profeten på att gifta sig med Meimuna, som blev hans tionde fru. Muhammed stannade i staden något längre än de avtalade tre dagarna och uppmanades därför att lämna Mecka.

 

Kort tid efter vallfärden till Mecka förenade sig den berömde krigaren Khalid och ytterligare några män av viss betydelse bland Coreish med Muhammed i Medina. Detta stärkte ytterligare Muhammeds ställning. Under de närmaste månaderna genomfördes några expeditioner med växlande framgång.

I september samma år sändes en större armé om ca 3 000 man mot gränstrakterna till Syrien för att enligt traditionen utkräva hämnd för en dödad budbärare. Underrättelser om detta nådde Sharahbil, ledaren av Muta, som mobiliserade en överlägsen styrka av romerska trupper och kringboende stammar.

Den muslimska styrkan beslöt sig efter intern överläggning för strid. När de mötte fienden tvingades de genast retirera till en mera gynnsam position vid byn Muta. Med Zeid i ledningen försökte man hejda de stadigt avancerande romerska styrkorna.

Sedan först Zeid och därefter hans två närmaste efterträdare fallit i striden övertog Khalid befälet. Han lyckades med några snabba manövrar slinka ur fiendens grepp och göra en snabb reträtt till Medina.

Nederlaget vid Muta försvagade Muhammeds ställning. Detta föranledde honom att en månad senare sända ut en styrka mot Banu Codhaa nära den syriska gränsen. Muslimerna under ledning av Amru lyckades driva fienden på flykten vilket någorlunda återställde Muhammeds inflytande i området.

 


*

onsdag 23 juli 2014

Vad hände med det malaysiska flygplanet?

 

Washingtons propagandamaskin är på så hög växel så att vi riskerar att förlora de fakta vi faktiskt har.

Ett faktum är att separatisterna inte har den dyra Buk luftvärnsroboten eller tränad personal att hantera den.

Ett annat faktum är att separatisterna inte har något motiv att skjuta ner något flygplan och det har inte Ryssland heller. Alla kan se skillnaden mellan lågflygande stridsflyg och ett trafikflygplan på 33,000 fot.

Ukraina har Buk luftvärnsrobot, och ett Buk batteri opererade i regionen och hade placerats på en plats från vilken man kunde ha avfyrat en missil mot trafikflygplanet.

Eftersom separatisterna och den ryska regeringen inte har något motiv att skjuta ner ett trafikflyg, inte heller har den ukrainska regeringen det, kan man tycka, inte ens de galna extrema ukrainska nationalisterna som har formerat miliser för att bekriga separatisterna som den ukrainska armén inte är så pigg på att utföra–såvida det inte var en plan att sätta dit Ryssland.

En rysk general som känner till vapensystemet erbjöd sin uppfattning att det var ett misstag från den ukrainska militären som är otränad på hur man använder vapnet. Generalen sa att fastän Ukraina har några stycken sådana vapen så har ukrainarna inte någon träning i hur de används under de 23 år sedan Ukraina separerade från Ryssland. Generalen tror att det var en olyckshändelse på grund av inkompetens.

Denna förklaring visar på ett visst förnuft och betydligt mer förnuft än Washingtons propaganda. Problemet med generalens förklaring är att den inte förklarar varför luftvärnsroboten var placerad i närheten av separatisternas territorium; Separatisterna har inget flygvapen. Det verkar konstigt att Ukraina har ett dyrt robotsystem på ett område där det inte finns någon militär användning och fanns på ett område som kunde invaderas och beslagtas av separatisterna.

Eftersom Washington, Kiev, och det prestituerade media har förbundit sig till propagandan att Putin har skulden får vi ingen vederhäftig information från amerikanskt media, vi måste försöka räkna ut det själva.

Ett sätt att börja är att ställa frågor: Varför fanns luftvärnsroboten där den fanns? Varför riskera ett dyrt missilsystem genom att placera den på ett konfliktområde där den inte kommer till användning? Inkompetens är ett svar, och det andra svaret är att missilsystemet faktiskt hade en avsedd användning.

Vilken avsedd användning? Nyhetsrapporter och omständliga bevis ger oss två svar. Ett är att de ultranationalistiska extremisterna avsåg att skjuta ner Putins presidentplan och förväxlade det malaysiska flygplanet med det ryska flygplanet.

Interfax nyhetsbyrå citerar anonyma källor, uppenbarligen inom trafikkontrollen, som rapporterade att det malaysiska flygplanet och Putins flygplan reste en nästan identisk rutt inom fem minuter efter varandra. Interfax citerar sin källa: “Jag kan säga att Putins plan och den malaysiska Boeing korsades vid samma punkt och i samma gruppering. Det var i närheten av Warszawa vid 330-m gruppen på en höjd av 10,100 meter. Presidentplanet var där vid 16:21 Moskvatid och det malaysiska flygplanet vid 15:44 Moskvatid. Konturerna på flygplanen liknar varandra, linjära dimensioner är också väldigt lika, så när som på färgen, på en hög distans är de nästan identiska.”

Jag har inte sett något offentligt ryskt bestridande, men enligt nyhetsrapporter har den ryska regeringen i svar till Interfax sagt att Putins presidentplan inte längre flyger Ukraina-rutten sedan fientligheterna började.

Innan vi tar bestridandet på allvar behöver vi vara medvetna om innebörden av att Ukraina försökt mörda Rysslands president innebär krig, vilket Ryssland vill undvika. Det innebär också Washingtons delaktighet eftersom det är högst osannolikt att Washingtons marionett i Kiev skulle riskera en sådan farlig handling utan Washingtons uppbackning. Den ryska regeringen, som är intelligent och rationell, skulle helt klart förneka rapporter om ett mordförsök på den ryske presidenten från Washington och dess marionett i Kiev. Annars måste Ryssland göra någonting åt det, och det betyder krig.

Den andra förklaringen är att extremisterna som opererar utanför den officiella ukrainska militären, kläckte en komplott att skjuta ner ett trafikflygplan för att kasta skulden på Ryssland. Om det fanns en sådan komplott så har det förmodligen sitt ursprung hos CIA eller någon operativ arm från Washington och var menad att tvinga EU att sluta streta emot Washingtons sanktioner mot Ryssland och att bryta Europas värdefulla ekonomiska relationer med Ryssland. Washington är frustrerad över att dess sanktioner är ensidiga, och inte understöds av dess NATO marionetter eller några andra länder i världen utom möjligtvis de brittiska knähundsparlamentarikerna.

Det finns betydande tecken som stödjer denna andra förklaring. Det finns en youtube video som tycks vara en konversation mellan en rysk general och separatister som diskuterar misstaget att ha skjutit ner ett civilt trafikflyg. Enligt rapporter avslöjar expertundersökning av koden i videon att den gjordes dagen före flygplanet sköts ner.

Ett annat problem med videon är huruvida vi kan säga att separatisterna möjligen kunde förväxla ett trafikflyg på 33,000 fot med ett militärt jaktplan, det skulle inte den ryska militären göra. Den enda slutsatsen är att genom att blanda in rysk militär misskrediterar videon sig själv dubbelt upp.

De lättaste indicierna för icke-tekniska människor att förstå är sådana nyhetsprogram som har gjorts för att kasta skulden på Ryssland utan någon faktabakgrund.

I min tidigare artikel http://www.paulcraigroberts.org/2014/07/17/sanctions-airliners-paul-craig-roberts/ rapporterade jag på BBC news om rapporter jag har hört och vilka uppenbarligen var till för att kasta all skuld på Ryssland. Programmet slutade med att en BBC korrespondent andlöst rapporterade att han precis sett youtube videon och att videon är rykande het som bevisar att Ryssland gjorde det. Det finns inte längre något tvivel, sa han. På något sätt har informationen kommit på en video på youtube innan den nådda den ukrainska regeringen eller Washington.

Beviset på att Putin gjorde det är en video som gjordes innan attacken mot trafikflygplanet. Hela BBC rapporten skickades ut över National Public Radio i det enda syftet att helt utan bevis säga att Ryssland var ansvarigt.

Faktiskt talade hela Västmedia som med en enda röst: Ryssland gjorde det, och de prestituerade talar fortfarande på samma sätt.

Möjligtvis speglar denna ensidiga opinion bara den Pavlovska (Pavlovs hundar; http://sv.wikipedia.org/wiki/Pavlovs_hundar )träningen av västlig media att automatiskt ställa upp för Washington. Ingen mediakälla vill underkasta sig kritik för att vara oamerikansk eller bli isolerad av majoriteten. Som tidigare journalist för, och medarbetare till, Amerikas viktigaste nyhetspublikationer så vet jag hur det här fungerar.

Om vi å andra sidan bortser från den Pavlovska konditioneringen, är den enda slutsatsen att hela nyhetscykeln gällde att det nedskjutna malaysiska flygplanet har orkestrerats för att lägga skulden på Putin.

Romesh Ratnesar, ställföreträdande redaktör för Bloomberg Businessweek, tillhandahåller övertygande bevis för orkestreringen med sina egna kommentarer den 17 juli. http://www.businessweek.com/articles/2014-07-17/the-malaysia-airlines-shootdown-spells-disaster-for-putin?campaign_id=DN071814

  Ratnesars titel är: “Det malaysiska nedskjutna flygplanet innebär katastrof för Putin.” Ratnesar menar inte att Putin har fått skulden; Han menar att innan Putin hade fått det malaysiska flygplanet nedskjutet, “har Rysslands inblandning i Ukraina för den stora majoriteten amerikaner i stora drag setts som en perifer betydelse för amerikanska intressen. Den kalkylen har ändrats. . . . Det kan ta månader, även år, men Putins vårdslöshet kommer att hinna ifatt honom. När den gör det kommer nedskjutandet av MH 17 att kunna ses som början till hans tillintetgörande.”

Som en före detta Wall Street Journal redaktör, om någon hade överlämnat till mig ett sådant skit som Ratnesar publicerade skulle han fått sparken. Titta på insinuationerna, det finns ju inget bevis som stödjer dem. Kolla in lögnen att Washingtons kupp is “Rysslands inblandning i Ukraina.” Vad vi bevittnar är västjournalisternas totala korruption under Washingtons imperialistiska agenda. Journalister måste ta på sig sådana lögner eller bli överkörda.

Gör en översyn efter journalister som fortfarande är ärliga. Vilka är de? Glenn Greenwald, som är under konstant attack från sina medjournalister, de som är horor. Vem mer kommer man att tänka på? Julian Assange, inlåst på en ecuadoriansk ambassad i London på Washingtons order. Den brittiska marionettregeringen tillåter inte fri genomresa för Assange så att han kan få komma till Ecuador.

Det förra landet som gjorde så var Sovjetunionen, som krävde av sin ungerska marionett att hålla Cardinal Mindszenty internerad på USAs ambassad i Budapest under 15 år från 1956 fram till 1971. Mindszenty fick politisk asyl av Förenta Staterna, men Ungern, löd Sovjetunionens order och lät honom inte få asyl, precis som Washingtons brittiska marionett, på Washingtons order, inte tillåter att Assange får asyl.

Om vi är hederliga och har styrkan att stå upp för verkligheten så inser vi att Sovjetunionen inte kollapsade. Den flyttade helt enkelt, tillsammans med Mao och Pol Pot, till Washington och London.

Bristen i Putins diplomati är att Putins diplomati förlitar sig på god vilja och att sanningen varar längst. Men Väst har ingen god vilja, och Washington är inte intresserad av att sanningen varar längst utan att Washington varar längst. Vad Putin konfronterar är inte skäliga “parter,” utan ett propagandaministerium riktat mot honom.

Jag förstår Putins strategi, som kontrasterar Rysslands skälighet mot Washingtons hot, men det är en balansgång. Europa har länge varit en del av Washington, och det finns inga europeer vid makten som har den behövliga visionen att separera Europa från Washington. Dessutom får europeiska ledare stora summor pengar för att tjäna Washington. Ett år efter att ha lämnat sin tjänst är Tony Blair värd 50 miljoner dollar.

Efter katastroferna som europeerna har upplevt är det osannolikt att europeiska ledare tänker på någonting annat än en bekväm existens för sig själva; Denna existens uppnås bäst genom att tjäna Washington. Efter vad den framgångsrika utpressningen av Grekland från banker visar så är det europeiska folket maktlöst.

Här är det officiella uttalandet från det ryska försvarsministeriet: http://www.globalresearch.ca/mh-17-crash-in-ukraine-official-statement-from-russian-defense-ministry/5392000

Washingtons propagandaattack mot Ryssland är en dubbel tragedi, därför att den har avlett uppmärksamheten från Israels senaste grymhet mot palestinierna som är inlåsta i Gaza Ghetto. Israel påstår att deras flygattacker och invasion av Gaza bara är Israels försök att hitta och stänga de påstådda tunnlarna genom vilka palestinska terrorister dräller in i Israel och orsakar blodbad. Naturligtvis finns det inga tunnlar och inga terroristiska blodbad i Israel.

Man kunde ju tycka att åtminstone en journalist någonstans i amerikansk media kunde fråga sig varför bombning av sjukhus och civila bostäder stänger underjordiska tunnlar in mot Israel. Men det är för mycket begärt av de horor som innefattar amerikansk media.

Förvänta ännu mindre från den amerikanska kongressen. Båda Huset och Senaten har godkänt resolutioner som stödjer Israels slakt på palestinier. Två republikaner–den föraktlige Lindsey Graham och den misslyckade Rand Paul–och två demokrater–Bob Menendez och Ben Cardin–sponsrade senatens resolution att backa upp Israels överlagda mord på palestinska kvinnor och barn. Resolutionen godkändes av den “enastående och oumbärliga” folksenaten enhälligt.

Som belöning för sin mördarpolitik överförde Obama regimen omedelbart 429 miljoner dollar av amerikanska skattebetalares pengar till Israel som betalning för slakten.

Jämför USA-regeringens stöd för Israels krigsbrott med propagandaattacken mot Ryssland baserad på lögner. Vi upplever återigen “Saddam Husseins massförstörelsevapen,” “Assads användning av kemiska vapen,” “Irans atombomber.”

Washington har ljugit under så lång tid så man kan inte göra något annat. (IPE)

*

Paul Craig Roberts visar sig ha insikt i det mesta, men när det kommer till Israel-Palestina frågan har han tydligen en blockering och det är synd på en så här i övrigt insiktsfull artikel.

Inte ett ord om de tusentals raketer som Hamas har skjutit in över Israel den senaste tiden och civilbefolkningens många språngmarser mitt i natten till skyddsrummen. Snacka om terror!

Har inte Israelerna rätt att försvara sig? Naturligtvis har de det. Men nu är det så att Hamas, som palestinierna röstade fram, sätter upp sina raketramper i bostadsområden och intill sjukhus just för att ha folket som levande sköldar.

När Israel sedan slår till så måste det med nödvändighet bli där vapnen finns, i bostadsområdena – inget som Israel kan rå för.

Och vilka är det då som är krigsbrottslingar om inte Hamas, som därmed utsätter sitt eget folk.

Det är märkligt med amerikanska journalister. De ser bara i ena riktningen men inte i den andra. Paul Craig ser Washingtons aggression ut över världen och deras försök att ordna ett tredje världskrig mot Ryssland, men bara för att det finns en stor judisk lobbygrupp i Washington så drar han genast slutsatsen att då måste man i lika hög grad vara emot Israel och hela det israeliska folket.

Om man skulle utplåna Israel och det judiska folket där så är det naturligtvis lika mycket krigsbrott som när USA vill inleda krig mot Ryssland - Det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
 

 

*