REKLAM

måndag 19 september 2011

Framtidskommission ska möta Sveriges utmaningar 2

Statsrådsberedningen, statsminister Fredrik Reinfeldt

Näringsdepartementet, näringsminister Maud Olofsson

Socialdepartementet, socialminister Göran Hägglund

Utbildningsdepartementet, utbildningsminister Jan Björklund

Integrationsminister Erik Ullenhag f k

V g diarieför och meddela dnr tack
Framtidskommission ska möta Sveriges utmaningar ” 2
 En ohållbar politik
   Eftersom den största framtidsutmaningen: är en invandrings- och integrationspolitik i kris bör kommissionen i sin framtidsvision börja med att blicka bakåt och begrunda alla tidigare misstag.   Dessa misstag har under 90-talet redovisats i ett stort antal böcker, rapporter och parlamentariska utredningar som dagens politiker uppenbarligen inte läst.
Utredningarna byggde på principerna från 1968 och 1975 om reglerad invandring  och att  Sverige skall ta emot utomnordiska invandrare endast i den omfattning som förhållandena på arbets- och bostadsmarknaden tillåter.”
Utredningarna varnade också för att ”integrationen går allt sämre.” 
Genom de parlamentariska utredningarna stod det alltså redan under 1990-talet klart för makthavarna att den förda invandrings- och flyktingpolitiken inte var hållbar och att ”tillströmningen av asylsökande p.g.a. kostnaderna och de sociala spänningar som följer av ett stort antal etniskt främmande och dåligt integrerade utlänningar i samhället.”
Det är inte längre något tvivel om att den svenska invandringspolitiken befinner sig i kris. Efter 1985 tycks allt ha gått snett” konstaterade Hans Esping [Fil dr i rättssociologi med det offentliga regelsystemet som specialitet] 1995 i sin bok Dags för en ny migrationspolitik.  [SNS Förlag] Sedan detta skrevs har krisen förvärrats i takt med en mer eller mindre oplanerad massinvandring från såväl geografiskt som kulturellt avlägsna utomeuropeiska länder.
  Den främsta orsaken till invandrarpolitikens kollaps är naturligtvis den explosionsartade ökningen av invandringen som är långt större än den politiken dimensionerats för. Men den beror också på invandringens ändrade sammansättning med en mycket större andel icke-européer. Dessa grupper skiljer sig så mycket från de tidigare grupperna att den sociala och ekonomiska integrationen har försvårats väsentligt” skrev Esping. Han konstaterade att ”Det framstår som alltmer orimligt att hålla fast vid de höga ambitionerna i invandringspolitiken om man inte vill eller kan kontrollera och planera invandringen.”
Sverige har inte sedan 1960-talet haft en planerad invandring som tagit hänsyn till arbetsmarknadens behov och tillgången på bostäder och social service.  Prop.1968:12 ”Riktlinjer för invandrarpolitiken” argumenterade för att ”invandringen måste anpassas till samhällets resurser och möjligheter, främst när det gäller arbetstillfällen, försörjningsmöjligheter, tillgång till bostäder och social omsorg, framför allt sjukvård och åtgärder för utlänningens anpassning.”
Dessvärre har ingen regering tillämpat denna förnuftiga princip att hålla invandringen på en hanterbar och resursanpassad nivå.  Gråterskorna i massmedia har med sina ständiga krav på humanitär hänsyn till individer, familjer och grupper i decennier fått sätta agendan för invandrings- och flyktingpolitiken. Svaga, fega och oansvariga politiker faller gång på gång till föga för dessa krav. Resultatet blir givetvis en allmän ryckighet och en ytterst tvivelaktig rättssäkerhet i invandrings- och flyktingpolitiken.  Därför varken kan eller vill de ”ansvariga” politikerna överblicka konsekvenserna av detta gigantiska sociala experiment.
Forskare och opinionsbildare har underblåst den till överideologi upphöjda mångkulturalismen och tillhandahållit ammunition för fortsatt nationell fragmentering och nationell självförnekelse.
Magnus Karaveli konstaterade i sin bok Blågul framtid (1997)  att ”hyllandet av det till synes vackra, mångkulturella idealet förstärker barriärerna, och reser nya sådana, mellan svenskar och invandrare. Mer än någonting annat är det den mångkulturalistiska ideologin som bidragit till att befästa den nationella fragmenteringen av Sverige.”
Det har inte saknats varningar
Redan 1994 varnade dåvarande Invandrarverkets GD Kjell Öberg för konsekvenserna av en oplanerad invandring: ”I en situation med stort invandringstryck och en begränsad och social kapacitet att ta emot utlänningar kommer några slags begränsningar i migrationspolitiken att bli nödvändiga. Valet står då mellan att antingen släppa in fler invandrare men i gengäld utestänga dem från tillgången till sociala nyttigheter, alternativt låta färre eller inga nya invandrare komma men ge dessa (och de i landet redan befintliga invandrarna) större tillgång till samhällsnyttigheterna. ”
I samtliga statliga utredningar under 1990-talet - t ex i SOU 1995:75 ”Svensk flyktingpolitik i ett globalt perspektiv[Björn Rosengren och Britt Olausson var ordförande i två parlamentariska principutredningar] - var huvudtesen att ”invandringen av asylsökande och anhöriga måste begränsas med hänsyn till de stora kostnaderna.”
I utredningen underströks också att ”tillströmningen av asylsökande till stor del utgjorde av människor med relativt svaga skyddsbehov” och att det inte var rimligt att ”försöka lösa världens flyktingproblem genom invandring till industriländerna.”
Redan i utredningsdirektiven 1990:42 konstaterades att ”Det är inte rimligt att, på det sätt som nu sker, söka lindra den materiella och sociala nöden för migranter som ser sig tvungna att lämna sina hemländer och kommer hit under åberopande av asylskäl, genom att ta emot den i de västliga industriländerna.”   Det kunde knappast sägas tydligare, men givetvis följde inte makthavarna sina egna direktiv. 20 år senare har situationen tvärtom förvärrats genom det generösa mottagandet av ett gigantiskt, bidragsberoende trasproletariat från Tredje världen.
För att möta denna massinvandring/massflykt föreslogs: 
* skärpt gränskontroll 
* obligatorisk fotografering av och fingeravtryck på alla asylsökande
* ökade möjligheter till direktavvisning
* tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta
* ökat stöd i närområdet
* stöd till återvandring
* fördubblade straff för flyktingsmuggling.
Hot- och riskutredningen, SOU 1993:89 ”Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande. Scenarion och överväganden om påfrestningar i det fredstida samhället” bekräftade de problem makthavarna utsatt – och fortsätter att utsätta – Sverige för. 
”Samhället är utsatt för en lång rad påfrestningar och risker. En del har karaktär av långsamt framväxande och långvariga skeenden.  Bland de risker och hot samhället utsätts för genom massinvandring nämnde utredarna bl.a. 
* stigande spänningar mellan olika grupper i samhället eller allmänna sociala spänningar 
* förändringar i normer eller grundläggande värderingar som strider mot vårt rättssystem eller vårt sätt att se på problemen 
* växande problem med missbruk av droger
* ökande brottslighet, särskilt bland ungdomar 
* drastisk uppgång i antalet långvarigt arbetslösa 
* ökande utbredning av epidemiska eller andra allvarliga sjukdomar 
* långsiktiga förändringar i den inre eller yttre miljön
  Utredarna betonade att ”det kan bli särskilt allvarligt om inflytelser utifrån förändrar normer och värderingar som strider mot vårt rättssystem eller vårt sett att se på problemen”. De konstaterade att ”genomgripande förändringar i samhället riskerar att radikalt påverka förutsättningarna för många människors liv och välfärd.” 

Hade politikerna på 1990-talet lyssnat och på Kjell Öberg, Hans Esping, m fl. och rättat sig efter sina egna parlamentariska utredningar hade ni inte haft de oöverkomliga - och självförvållade - problem ni idag har med de ödesdigra ekonomiska och sociala konsekvenserna av en oplanerad massinvandring från Tredje världen.  Ni hade förmodligen också sluppit det parti i Riksdagen som ni säger er ”inte vilja ta i med tång” samtidigt som ni predikar ”alla människors lika värde”!  
 Bakgrund till det mångkulturella samhället
1965 hade Tage Erlander slagit fast att ideal och målsättning var assimilation: ”Man måste ta seden dit man kommer .”  Men 1968 tillsatte regeringen den s.k. Invandrarutredningen vars slutbetänkande ”Invandrarna och minoriteterna” SOU 1974:69 lade grunden till en ”kulturpluralistisk ideologi.” 
Med stöd i utredningen föreslogs en ny invandringspolitik som riksdagen enhälligt antog 1975.
Under åren 1993-94  tillsatte regeringarna Bildt och Carlsson tre invandrar- och flyktingkommittéer. 
Den invandrings- och integrationspolitik som borgerliga regeringar fört och för går stick i stäv med såväl direktiv som utredningar.
I direktiven (Ku 1993:1) till den stora utredningen 1993 om migrationspolitiken skrev den borgerliga regeringen: ”De riktlinjer som antogs av riksdagen 1975 banade väg för framväxten av ett mångkulturellt samhälle. Någon närmare precisering av vad för slags samhälle som skulle kunna eller skulle få växa fram har emellertid aldrig gjorts. Än mindre har konsekvenserna för individ och samhälle belysts. ”
Redan i slutbetänkandet SOU 1996:55 ”Sverige, framtiden och mångfalden” erkände invandrarpolitiska kommittén att den ”inte tagit ställning till hur ett mångkulturellt samhälle idealt borde utvecklas framgent. All erfarenhet från politiskt arbete visar att det varken är lätt att enas om en önskvärd framtid eller den praktiska politik som behövs för att nå detta tillstånd.”
Eftersom varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar lyckats uppnå detta drömda lyckorike och inte heller analyserat de negativa konsekvenserna för samhället av den förda invandringspolitiken bör en sådan analys bli en av framtidskommissionens prioriteringar.
Det drömda mångkulturella lyckoriket
I regeringspropositionen 1997/98:16 ”Sverige, framtiden och mångfalden” slogs än en gång fast att ”Sverige är ett mångkulturellt samhälle”. Denna mångfald är ett faktum och skall enligt kommitténs uppfattning bejakas och bli en naturlig del av den svenska vardagen. Mångfalden skall vara en självklar utgångspunkt för den framtida generella politikens utformning på alla nivåer.
Valfrihetsprincipen betonades ”Ett mångkulturellt samhälle består av en mångfald värderingar och förhållningssätt som successivt påverkar varandra och utvecklas till nya livsformer (??) bl. a inom ramen för de demokratiska processerna. ”
Man betonade att ”ansvaret för den långsiktiga integrationen och för att vissa grupper i ett mångkulturellt samhälle inte ställs utanför vilar på alla aktörer i samhället.” Man deklarerade att ”för att kunna utveckla samhället tillsammans behöver vi en ny nationell identitet.  Det övergripande målet bör också vara att åstadkomma en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund.”
Vidare betonades att ett av integrationspolitikens mål skall vara ”en samhällsgemenskap som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara medansvariga för.”
Att ”den ömsesidiga respekten och toleransen” uteblivit får vi dagliga bevis på. Som exempel kan nämnas mordet på en gammal kvinna på en parkeringsplats i Landskrona, gruppvåldtäkter på unga svenskor, rån och misshandel på svenska ungdomar och gamla etc.
Mångkulturen saknar förankring hos svenskarna
Med facit i hand kan vi konstatera att riksdagsbeslutet att ställa upp det mångkulturella samhället som mål var en katastrof. 
Makthavarnas drömda lyckorike har inte uppnåtts och kommer givetvis heller inte att uppnås ”i framtiden” bl. a på grund av frånvaron av demokratisk förankring hos svenska folket.  Genom frånvaron av en öppen debatt missbrukades demokratin för att genomföra och legitimera ett samhällsexperiment i form av en extrem invandringspolitik.
Makthavarnas sätt att genomdriva beslutet var ett grundskott mot demokratins fundament.  En totalt omvälvande förändring av samhället beslutades utan att medborgarna informerades eller tillfrågades.  [Docent Ingrid Björkman, Jan Elfverson, civilekonom, fil lic. i statsvetenskap, Åke Wedin, docent i historia: Exit Folkhemssverige. En samhällsmodells sönderfall, Förlag Crux del Sur, 1991]
Det mångkulturella lyckoriket existerar bara i naiva, blåögda politikers hjärnor.  De trodde att de kunde genomföra den mest genomgripande samhällsförändringen – eller snarare samhällsförstörelsen - i modern tid utan att svenska folket tillfrågades eller ö h t informerades. Hade frågan ställts hade det – trots den politiska skönmålningen – med all säkerhet blivit nej!
De trodde att det skulle vara lika okomplicerat som en charterresa! Att på detta sätt ändra befolkningssammansättningen över huvudet på svenskarna väcker givetvis berättigad förbittring. En historisk process som i så hög grad drabbar ett folk kan självklart inte reduceras till en abstrakt politisk modell.
Den 3 november 2002 uttryckte journalisten och historikern Herman Lindqvist i Aftonbladet sin oro över att ”frågan om svenska folket ville ha ett multikulturellt samhälle eller hur många invandrare som kan accepteras innan situationen blir explosiv. ”
Redan den 16 november 1997 hade han i AB påtalat ”den påtvingade, snabba förändringen av den svenska befolkningssammansättningen” och konstaterat att ”invandringsproblematiken prackats på folket mot den allmänna folkviljan.”
Zhengyuang Wu förvånades i en insändare i DN den 16 maj 2000 över hur politikerna medvetet och hänsynslöst kört över ett helt folk: ”Är det inte konstigt att en politik av denna storlek och vikt som gäller ett lands och ett folks framtid många generationer framöver, inte ens diskuterats innan den sattes igång. Varför har de ansvariga politikerna haft så stor makt att de kunnat strunta i folkets vilja, både svenskars och invandrares?”  [Joh. Järvenpää Invandring och demokrati, Reson Förlag 2002]
Jag ställer än en gång den ständigt obesvarade frågan: på vems mandat har makthavarna genomdrivit den mest genomgripande förändringen i befolkningssammansättningen någonsin?
Främmande värderingar
Att tro sig kunna skapa ”en ny nationell identitet” genom att tvinga svenskarna att bejaka ”mångfalden av värderingar och förhållningssätt” som är totalt främmande för ett modernt och utvecklat samhälle har givetvis inga möjligheter att lyckas. 
Bland sådana främmande ”värderingar och förhållningssätt” kan nämnas etniskt och religiöst förankrat kvinnoförtryck - s.k. hedersmord, könsstympning på småflickor, arrangerade tvångs- och barnäktenskap, kusingifte med inavel som följd, polygami, religiösa vanföreställningar som bl. a tar sig uttryck i gruppvåldtäkter, avancerat djurplågeri t ex halalslakt, mm.  Makthavarnas överslätande förståelse för alla för oss främmande kulturella och religiösa avarter splittrar givetvis samhället.
Redan Alexis de Tocqueville konstaterade att ”Ett samhälle kan endast existera när ett stort antal människor betraktar ett stort antal saker med samma ögon, när de delar uppfattningar i många frågor, och när samma hädelser väcker samma associationer och ger upphov till liknande tankar hos dem.”
Det är – som författaren Anders Johansson skriver i sin bok Sanningen är originell självklart att ”den enorma invandringen, som omfattar människor med en annan etnisk identitet, andra kulturtraditioner och i synnerhet en stark religiös övertygelse, som inte eller ytterst motvilligt accepterar vårt sekulära samhälle, t ex islamiska bekännare, skapar starka sociala spänningar.”
Politikerna har kapitulerat inför svårigheterna att slå fast vilka gemensamma värderingar - öppenhet, solidaritet, jämlikhet, individuell frihet, modernitet. mm - som är nödvändiga i det mångetniska samhället.
Politiker som inte förstår att samhället krackelerar p.g.a. den utomeuropeiska massinvandringen drar som Olof Palme konstaterade ”olycka över oss.”  [ A-G Leijon: Alla rosor skall inte tuktas]
Politikernas nya sköna historielösa mångfaldsvärld
Den klarsynte brittiske journalisten Roland Huntford hade redan 1971 i sin bok Det blinda Sverige [The  New Totalitarians, Penguin Books, 1971] noterat att ”liksom härskarna i Aldous Huxleys ’nya sköna värld’ har de svenska politikerna avsiktligt avskaffat Sveriges historia i akt och mening att klippa av det förflutna och, genom att göra invånarna desorienterade i sin tidskänsla,  göra  dem lättare att manipulera. ”
Denna analys fick sitt hittills tydligaste uttryck i SOU 1997/98:16 ”Sverige, framtiden och mångfalden” när makthavarna för att kunna genomföra ”det ideala mångfaldssamhället” med ett enda penndrag fråntog svenskarna - som enda folk i världen - deras egen historia:
Ett lands historia fungerar ofta som en förenande länk mellan människor. Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar det svenska folket en gemensam historia.  Den samtida tillhörigheten i Sverige och uppslutningen kring samhällets grundläggande värderingar har därför större betydelse för integrationen än ett gemensamt historiskt ursprung.” 
Valfrihetsmålet
Regeringen hade lagt fast målen för invandringspolitiken med de välmenande slagorden ”jämlikhet, valfrihet, samverkan ” som antogs av riksdagen 1975 och blivit styrande för migrations- och integrationspolitiken. Dessa politiskt korrekta slagord resulterade i mängder av misslyckade och mycket kostnadskrävande integrationsprojekt och program.
Innebörden i ”jämlikhetsmålet” blev snabbt synonymt med positiv särbehandling på de etniska svenskarnas bekostnad. Mona Sahlin formulerade snabbt sin egen tolkning: ”Om Nisse och Muhammed söker samma jobb ska Muhammed ha jobbet.” 
Samverkansmålet” var en enda lång plattitydparad ”omfattande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen”.  Detta tolkades av Mona Sahlin m fl. som att ”det är inte invandrarna som ska integreras utan det är svenskarna som skall anpassa sig till invandrarna.”
Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrarna och den inhemska befolkningen.”  Någon ”ömsesidig tolerans och solidaritet” från de utomeuropeiska invandrarnas sida har vi inte sett särskilt mycket av. Som exempel kan jag nämna de gigantiska bedrägerier som Försäkringskassan utsätts för av personer med påstådda handikapp. Listan på bristande solidaritet med majoritetsbefolkningen kan göras lång.
Valfrihetsmålet” innebar ett stort steg mot det uppifrån definierade mångkulturella samhället.
I ”valfrihetsmålet” fastslogs att ”minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser skall ges möjlighet att själva välja i vilken grad de skall behålla och utveckla den ursprungliga kulturella och språkliga identiteten, och i vilken grad de skall uppgå i en svensk kulturell identitet” och ”invandringens positiva kulturella effekter skall uppmärksammas i ökad utsträckning.”
Redan i 1974 års regeringsform hade det skrivits in att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter till ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.”  Sverige blev fr. o m detta dekret ett av de tre länder i världen – Australien och Kanada var de andra två - som hade som officiell målsättning att omstöpas till ett mångkulturellt samhälle.
I SOU 1987:89 ”Svensk mångfald i framtiden” fastslogs än en gång att ”begreppet valfrihet skall vara ett av målen för invandringspolitiken.” Man hävdade ”de skilda kulturernas och gruppernas, inklusive den svenskas, lika värde och rätt att existera samtidigt och parallellt”.  Detta valfrihetsmål [Expert vid mottagnings- och integrationsenheten respektive planerare vid GD Björn Weibuls stab vid dåvarande Invandrarverket.] gav ”carte blanche” till en uppsjö av för Sverige hittills okända och oönskade kulturella och religiösa vanföreställningar och företeelser.
Hedi Bel Habib och Agneta Wassdal var därför i boken Bota eller skrota invandringspolitiken kritiska mot valfrihetsmålet och konstaterade att ”demokratin kan inte godta handlingar som strider mot mänskliga rättigheter som t ex kvinnlig omskärelse eller kroppsliga bestraffningar. Ingen kan begå olagliga handlingar under religiös täckmantel. Det går inte att fria sig från ansvar genom att påstå att sådant skulle vara tillåtet i någons kultur eller påbjudet av en religion. I det ögonblick vi börjar differentiera på etnisk eller religiös basis smälter demokratin som gemensam symbol bort. ”
Valfrihetsprincipens ”viktigaste konsekvens var att majoriteten inser att dess kultur och värderingar bara är en bland många andra, utan anspråk på monopol och exklusivitet.” I och med detta bekräftade makthavarna i SOU 1989/90:86  än en gång att man – utan att svenska folket tillfrågats – beslutat att ”Sverige är på väg att bli ett mångkulturellt samhälle” och att ”detta är att se som en positiv utveckling.”
Invandraren och integrationstalesman för Folkpartiet Mauricio Rojas kritiserade mångkulturen och valfrihetsmålet i riksdagen den 8 november 2006: ”Mångkulturalismen bygger på en utopisk syn på ett mångkulturellt samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. En sådan föreställning inspirerade den invandrarpolitik som Sverige antog i mitten på 1970-talet. Den kulturella valfriheten blev nyckelbegreppet i denna politik.  Inga preciseringar av denna valfrihet gjordes och inga eventuella värdekonflikter antyddes. Det reflekterades inte ens över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap.
Läget förbättrades knappast med skiftet från invandrarpolitik till integrationspolitik i slutet av 1990-talet där en opreciserad mångfald upphöjdes till samhällsgemenskapens grund. Så devalverades de facto det svenska språket och Sveriges kulturarv till ett bland många andra.  Det var som om landet plötsligt blivit ett oskrivet blad som nu skulle fyllas av alla upptänkliga kulturella inslag. Det var en välmenande vilja att bejaka det som kommer utifrån, som, på detta sätt omvandlades till en kontraproduktiv självförnekelse av det som Sverige varit och fortfarande är.”
Valfrihetsmålet – ett politiskt misstag
Slagorden ”jämlikhet, valfrihet och samverkan” visade sig precis som franske revolutionens slagord ha som syfte att dölja problemen i tillämpningen.  Valfrihetsmålet har visat sig vara katastrofalt för integrationen än idag och 2011 liksom i framtiden får ”ansvariga” politiker skörda vad de sådde 1974 och 1989, d.v.s. en totalhavererad integrationspolitik.
 Genom ”hela Sverige”-strategin skulle invandrarna spridas någorlunda jämt över hela landet. Denna strategi misslyckades, föga förvånande, eftersom invandrarna valde att koncentrera sig till storstadsområdena med ghettobildning som följd. Se kapitlet ”Parallella samhällen.”
Anne-Marie Norén Offerman [Chef för mottagnings- och integrationsenheten vid dåvarande Invandrarverket] funderade redan 1995 i dåvarande Invandrarverkets rapport Bota eller skrota invandrarpolitiken över huruvida ”det var klokt av politikerna att bestämma sig för en integrationspolitik med honnörs- och inriktningsmålen ’jämlikhet, valfrihet och samverkan. Skulle man i stället ha slagit fast en inriktning mot assimilering liknande den i USA”? Hon ansåg redan då att ”samtliga säråtgärder – hemspråksundervisning, sfi, svenska som främmande språk, rätt till tolk och särskilt stöd för att etablera och ha verksamhet i organisationer baserade på etnisk tillhörighet - varit inriktade på att kompensera för invandrarnas bristande kunskaper om samhället och i det svenska språket.  /…/ Valfrihetsmålet  har dessvärre utvecklats till ett val mellan att integreras eller inte integreras i samhället.”
I kapitlet ”Svenska språket är nyckeln in i Sverige” var Norén Offerman kritisk mot att ”en invandrare kan leva hela sitt liv i Sverige utan att behöva praktisera annat än sitt modersmål.  Det är bekymmersamt att de stora ekonomiska resurser som satsats på språkundervisningen givit så dåliga resultat. Det är bekymmersamt att en så stor del invandrare trots många år i Sverige inte har det allra nödvändigaste instrumentet för att orientera sig och därmed inte heller möjlighet att etablera sig och att integreras. Det är ett politiskt misslyckande att människor födda och uppväxta här har en ytterligt torftig språkhantering. I språkligt avseende har svensk invandrarpolitik varit katastrofal.” 
Hans Esping varnade för att ”Det är fullt möjligt att föreställa sig framtida scenarier där inflyttningstrycket på Sverige – och Västeuropa – kan anta fullständigt ohanterliga proportioner. /…/ I ett sådant perspektiv kan det finnas anledning att fundera både på en skärpt invandringskontroll och en invandrarpolitik med större inslag av ’smältdegel’ och mindre av ’kulturell mosaik.’” Han konstaterade vidare att ”Det är uppenbart att den massinvandring det nu är fråga om till Västeuropa och Sverige framstår som ett problem, närmast som ett hot på tre nivåer: den politiska, den socialekonomiska och den statsfinansiella.”
ISM
*


4 kommentarer:

  1. Bra genomgång som borde spridas. Den svenska immigrations- och integrationspolitken - inte minst den mångkulturalistiska ideologin - är så enfaldig att man liksom baxnar när man belyser fenomenet lite mer ingående.

    SvaraRadera
  2. Hej DB, jag hittade just en skitbra sida tack vare forumet Exilen. Nu har du chansen att få tillbaka en hel del, kanske inte alla men en hel del gamla poster från Wordpress trots allt. Kolla bara in detta:

    http://web.archive.org/web/20110223155917/http://demokratbloggen.wordpress.com/

    Alltid lite glada nyheter om inte annat. :)

    SvaraRadera
  3. Fan va bra!

    Det ser ut som om jag kan rädda en hel del, dessutom ser det ut som om ISMs alla artiklar finns kvar.

    Tack Robin!

    SvaraRadera
  4. Egentligen är det väl signaturen Stratos Iesos Christos på Exilen som får ta cred för fyndet. Verkar som om dom tänker försöker återställa så mycket som möjligt från gamla forumet. Anledningen var att skaparen Fenrisulv gick bort i februari-mars nånting. Minns inte hans riktiga namn men han skrev även under pseudonymen Gustav Janson på PI.

    SvaraRadera