REKLAM

tisdag 20 september 2011

Framtidskommission ska möta Sveriges utmaningar 3

Statsrådsberedningen, statsminister Fredrik Reinfeldt

Näringsdepartementet, näringsminister Maud Olofsson

Socialdepartementet, socialminister Göran Hägglund

Utbildningsdepartementet, utbildningsminister Jan Björklund

Integrationsminister Erik Ullenhag f k
                      V g diarieför och meddela dnr tack

Ämne: ”Framtidskommission ska möta Sveriges utmaningar ” 3
 Invandringen – en börda för samhället
Välfärdssystemen tål givetvis inte belastningen av en alltför stor invandring.
Regeringspropositionen 1997/98:16 fastslog att ”Den svenska välfärden bygger på hela den arbetsföra befolkningens förmåga att bidra till den samhällsekonomiska utvecklingen.”
Eftersom ni totalt misslyckats med att utforma invandringspolitiken så att invandrarna försörjer sig själva är detta givetvis ett av de problem framtidskommissionen måste prioritera.
Redan 1995 konstaterade Hans Esping i boken Dags för en ny migrationspolitik att det ”i den allmänna debatten betonas värdet av ett öppet och mångkulturellt samhälle. Oberoende av sådana önskningar finns det en övre gräns för vad samhället tål av socialt och ekonomiskt icke-integrerade utlänningar.”
1996 bekräftade Anders Westerberg, regiondirektör vid dåvarande Invandrarverket i boken Bota eller skrota invandringspolitiken i kapitlet ”Invandrarpolitik – eklut eller social ingenjörskonst” att ”om man ser till situationen för den stora majoriteten av de 400 000 som kommit hit det senaste decenniet har de, om man ser till realiteter, inte bidragit till att utveckla Sverige. De har inte ens bidragit genom att försörja sig själva. En förfärande stor del är arbetslösa och lever på socialbidrag. Majoritetens kunskaper i svenska är så dåliga att de isoleras i samhället. /…/ Kriminaliteten är större än bland majoritetsbefolkningen och utvecklingen mot segregation i boende och kultur blir allt tydligare och närmar sig ghettostrukturer. I verkligheten tycks det senaste decenniets invandring inte vara någon resurs – snarare en börda för samhället. ”
Anders Westerberg skrev i kapitlet ”Problemen oundvikliga” att ”mängden av nya invånare är så stor att även ett Sverige i stark expansion skulle ha svårt att absorbera dem.  /../ invandringen har de senaste tio åren (1985-95) kommit från icke-europeiska länder. Detta gör integrationen i det svenska samhället mer komplicerad än under arbetskraftsinvandringens 50- och 60-tal. Att de flesta kommer utan pass och andra handlingar gör inte saken bättre.”
Enligt Westerberg ledde bl. a dessa obestridliga fakta till ”problem som är oundvikliga. Det finns en tendens i svensk debatt att blunda för problemen – att förneka att det finns stora reella problem. Det sker bl. a när invandrarna framställs som en resurs som skulle kunna utnyttjas – om vi inte vore så fördomsfulla och okunniga.  Eller när vi officiellt säger till invandrarna att deras arbetskraft och kunskaper är efterfrågade och ett tillskott till det svenska samhället. /…/ De är inte efterfrågade och de är inte önskade i Sverige. Och de är inte idag och för den överblickbara framtiden inte en resurs som lätt kan utnyttjas i det svenska samhället.  Om man ser till arbetsmarknad och ekonomi är de tvärtom en belastning.”
Sedan Westerberg skrev detta har flera statliga utredningar - bl. a SOU 96:55 och DS 97:31 bekräftat hans farhågor och varningar utan att ansvariga politiker lyssnat.
2009 konstaterade professor Jan Ekberg i ESO-rapporten 2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna bekräftat att underskottet för invandringen i de offentliga finanserna ligger på 1,5 – 2 procent av BNP eller på drygt 40-60 miljarder kr årligen.
En annan forskare – universitetslektor Lars Jansson - kom 1999 fram till en årlig kostnad på 247 miljarder kr.
Resultaten i Ekbergs ESO-rapport ligger helt i linje med internationella studier. Professor Robert Rowthorne, Cambridge University, publicerade 2008 en sammanfattning av ett stort antal undersökningar avseende invandringen till Europa och USA. Hans slutsats är att ”positiv/negativ årlig effekt på den offentliga sektorns finanser är små.  Negativ effekt uppkommer vid svag integration på arbetsmarknaden av invandrare ” som i ”fallet Sverige.”
Jan Ekberg drog den självklara slutsatsen att det p.g.a. invandringens stora kostnader för de offentliga finanserna ”således inte finns några särskilt starka offentligt finansiella skäl för framtida invandring.”
I tidningen Civilekonomen 4:1 999 skrev etnicitetsforskaren Per Broomé att ”det inte finns några vetenskapliga belägg för att etnisk mångfald skulle löna sig. Argumentet att etnisk mångfald är lönsam för företagen (och kunde han tillagt – för samhället) har snickrats ihop av politikerna. ” [Jan Ekberg: ”Arbetskraftsinvandring hjälper inte offentlig sektor” DN Debatt15 oktober 2009]
Mauricio Rojas har konstaterat att ”det enda invandrarna assimileras i är bidragssystemen.”
Redan 1974 skrev Hedi Ben Habib och Agneta Wassdahl [Expert vid dåvarande Invandrarverkets mottagnings- och integrationsenhet respektive planerare i generaldirektör Björn Weibos stab] i Bota eller skrota invandrarpolitiken under rubriken ”Transfereringsbaserad invandringspolitik. Fallet Sverige” att ”den svenska invandringspolitiken är byggd på sociala transfereringar   /…./ Detta försvårar integrationen och leder till kroniskt beroende av sociala åtgärder.”
De konstaterade att det stora bidragsberoendet berodde dels på ”den höga arbetslösheten bland invandrare, dels på att antalet förtidspensionerade och bidragsberoende personer är proportionellt stort bland invandrare.  De höga kostnaderna visar att invandrarna gjorts till en transfereringsenklav i samhällsekonomin. Sveriges system att bygga upp invandringspolitiken kring sociala transfereringar är unikt internationellt sett.”

I Finansdepartementets rapport Ds 1995:68 ”Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter” bekräftade professor Jan Ekberg och docent Lars Andersson att de tidigare samhällsekonomiska vinsterna från arbetskraftsinvandringen upphörde omkring år 1985 p.g.a. att ”invandrarna började ta i anspråk det offentliga välfärdssystemet i betydligt större utsträckning än tidigare. Därefter har ett årligt underskott förelegat d.v.s. inkomster överförs numera från svenskbefolkningen till invandrarbefolkningen.”

De brittiska ekonomerna David Coleman och Robert Rowthorne har utvärderat massinvandringens ekonomiska konsekvenser.  I Storbritannien och konstaterat att ”invandrarna är de enda och otvetydiga förmånstagarna av invandringen.”
I dåvarande Invandrarverkets rapport Bota eller skrota invandrarpolitiken (1996)    skrev A- M Norén Offerman [Chef för mottagnings- och integrationsenheten vid dåvarande Invandrarverket] att ”bidragsberoendet och de höga kostnaderna visar att invandrarna gjorts till en permanent transfereringsenklav i samhällsekonomin. Sveriges system att bygga upp invandringspolitiken kring sociala transfereringar är unikt internationellt sett.” Hon konstaterade också att ”Vi kunde ha valt en snålare invandringspolitik. Då hade inte 400 000 utlänningar bosatt sig här under de senaste tio åren. Då hade vi haft lägre arbetslöshet bland invandrare, färre segregerade bostadsområden etc.  Hon kunde givetvis ha tillagt: avsevärt lägre grov kriminalitet och andra mångkulturella problem. 
I sin rapport Integration – utrikesfödda på arbetsmarknaden 2009 bekräftade att ”Då sysselsättningsgraden är betydligt lägre bland de utrikes födda kan det få stora konsekvenser för den framtida sysselsättningen och därmed även för den framtida försörjningsbördan.”
Den amerikanske journalisten John Vinocur pekade den 19 maj 2009 i New York Times på ”det orimliga i att invandrarna sätter kryss i rutan för obegränsad tillgång till välfärdsstaten men samtidigt kryssar i rutan för befrielse från många av dess förpliktelser.” [Pseud. Julia Caesar Världsmästarna. När Sverige blev mångkulturellt]
Invandrarkollektivet har s a s ett okonventionellt förhållningssätt till utnyttjandet av de svenska välfärdssystemen. [Ibid]
A-M Norén Offerman ansåg i Bota eller skrota invandrarpolitiken (1996) att politikerna varit naiva: ”Politiken baserades på en uppfattning att alla människor har ungefär samma värderingsbas i förhållande till Sverige och att känslan för landet och den allmänna välfärden var överordnad människans mer egoistiska och lastbara känslor ”. Politikerna trängde undan ”insikten att människan inrättar sig efter de system som upprättas. Vi hade inte lärt oss att staten aldrig kan ge nog, att mycket vill ha mer.”  Hon konstaterade: ”För att inte vårt välfärdssystem ska urholkas av ett alltför omfattande onödigt bruk (i klartext: bedrägerier) krävs t ex att ett avtal om motprestationer knyts till beslutet om socialbidrag. /…/ På intet sätt saknar de som tar sig över våra gränser tillgångar.  Däremot saknar de anledning att uppge eventuella tillgångar till svenska myndigheter. Risken att d e privata tillgångarna upptäcks är minimal och straffet försumbart.  Lojalitet med de svenska skattebetalarna saknas. Vi låter oss luras.” 
Detta bekräftades i Argusrapporten som på Finansdepartementets uppdrag togs fram av Migrationsverket år 2000.  Eftersom den visade på omfattande bedrägerier gömdes den under största möjliga tystnad undan i en skrivbordslåda på departementet!

Välfärdsstaten kan givetvis inte existera utan inre sammanhållning. Samhällen som anpassas till minoriteterna bryts sönder inifrån.
En av Storbritanniens främsta statsvetare Oxfordprofessorn Vernon Bogdanor har sagt: ”Det går att hävda att känslan av samhörighet beror på hur homogent ett samhälle är. En hög invandring kan då hota den samhörighetskänsla på vilken välfärdsstaten vilar.” Professor Bogdanor konstaterade också att ”den höga invandringstakten – ungefär 40 000 människor per år kommer säkert att bli en påfrestning för den svenska välfärdsstaten.”
Grunden för den solidaritet, det samarbete och de kompromisser som krävs för det gemensamma samhällsbygget har raserats p.g.a. för stora skillnader i grundläggande värderingar.
I sin bok Sanningen är originell bekräftade Anders Johansson att ”Människor ogärna vill försörja främlingar som man inte kan identifiera sig med., Det är ju självklart att den enorma invandringen, som omfattar människor med annan etnisk identitet, andra kulturtraditioner och kanske allra svårast, en stark religiös övertygelse, som inte eller ytterst motvilligt accepterar vårt sekulära samhälle skapar starka sociala spänningar.”  

Välfärds- och pensionsräddarna
”I Sverige finns en väl utbyggd välfärd som utjämnar livschanser och ger människor möjlighet att utvecklas, men också ett samhälle som skapar utrymme för tillväxt och dynamik.”
Med alla dessa ”livschanser, utvecklingsmöjligheter, tillväxt och dynamik” är det obegripligt att integrationen totalt misslyckats. 

Det är obegripligt att antalet s.k. ”eftersatta” – d.v.s. invandrartäta - områden – konstant ökat. 2006 identifierades 157 ”eftersatta” områden. De borde med all denna ”tillväxt och dynamik” vara veritabla Silicon Valleys vid det här laget!  I stället kännetecknas de av dubbelt så hög andel socialbidragsberoende, högre arbetslöshet, högre ohälsotal, större sjukfrånvaro, lägre inkomstnivåer än i regionen i övrigt.
Dessa välfärds- och pensionsräddare i Rosengård, Herrgården, Rinkeby etc. har ju dessutom enligt Maud Olofsson ”byggt Sverige.”
Den väl utbyggda välfärden” har – liksom tryggheten – raserats för all framtid för svenska folket p.g.a. de enorma påfrestningar massinvandringen utsatt välfärdssystemen för.  Som tidigare påpekats tål välfärdssystemen givetvis inte belastningen av en alltför stor invandring.
Författaren och debattören Anders Johansson konstaterade redan 2003 i Ölandsposten den 14 januari: ”Den befintliga penningpåsen är inte oändlig. Solidaritet handlar alltid om att prioritera. Sanningen är att Sverige blivit ett ganska fattigt land. Ett fattigt land som anser sig ha råd med västvärldens i särklass vidlyftigaste asyl- och invandringspolitik.”

Myten om det outsinliga välfärdssamhället  
Politikerna har för länge sedan abdikerat från uppgiften att föra en ansvarsfull invandrings- och integrationspolitik med beaktande av ekonomiska, sociala och kulturella/religiösa kostnader. Ingen regering har någonsin vågat redovisa en av de största offentliga utgifterna.

Inom andra politikområden talar ni om att reformer – t ex skattesänkning för pensionärerna – kan genomföras ”om och när det finansiella utrymmet tillåter.”  Sådana restriktioner förekommer aldrig när det gäller invandringspolitiken. Då har politikerna en bottenlös kassakista till sitt förfogande.
Som strutsar stoppar de huvudet i sanden och hoppas att problemen löser sig av sig själva” skrev pseudonymen Julia Caesar i sin bok Världsmästarna. När Sverige blev mångkulturellt.  Jämförelsen med strutsen är adekvat, eftersom strutsen är den fågel som har den minsta hjärnan i förhållande till sin kroppsstorlek!
 På alla andra politikområden gör man konsekvensanalyser av de statsfinansiella besluten men när det gäller invandringen förekommer ingen som helst konsekvensanalys.
 Sverige har givetvis inte råd att år efter år ta emot en hel kommun av en medelstor svensk stads storlek och mer därtill.  
Det är en självklarhet att vi inte kan försörja 70 000 – 100 000 nya migranter varje år utan att välfärds- och trygghetssystemen dräneras. Följden blir ofrånkomligen nedskärningar, åtstramningar, sämre välfärd och höjda skatter för svenskarna. 
Nu senast har alliansen beslutat att höja högkostnadsskyddet för läkarbesök och medicin med 600 kr för att finansiera fri hälso- och sjukvård för alla illegala invandrare som vägrar att lämna landet efter i laga ordning fattade utvisningsbeslut.
Åtskilliga av de miljarder som makthavarna försnillade från AP-fonderna har styrts över för att täcka en del av kostnaderna för invandringen.  Invandringen har m a o slagit sönder själva grunden för pensionssystemet. Om det mot förmodan inte förhåller sig så att miljarderna till stor del gått till att finansiera invandringen kräver jag att ni redovisar hur våra miljarder använts.   Eftersom de borgerliga och socialdemokraterna var överens om att i strid med grundlagen konfiskera pensionärernas pengar kräver jag att Alliansen en tar initiativ till att ”krona för krona” betala tillbaka de konfiskerade miljarderna till de rättmätiga ägarna d.v.s. pensionärerna.

Påfrestningarna på samhället har blivit så stora och konsekvenserna på samhällsekonomin så påtagliga att svenska folket inte längre kan acceptera denna politik som alliansen bedriver i nära samarbete med Miljöpartiet.  Ni måste nu ta det ansvar ni hittills abdikerat från. Där har framtidskommissionen en stor uppgift!  Dessvärre är det förmodligen redan för sent. Ni har tagit fan i båten men misslyckas med att ro honom i land!
Trygghet och utveckling
 Vi har i Sverige en stor tilltro människor emellan som skapar både trygghet och möjlighet till utveckling.”  I vilken värld lever alliansens partiledare?   Har det undgått er att någon trygghet inte längre finns i Sverige?  Det Sverige ni beskriver finns inte. Det raserades i samma stund som politikerna deklarerade att ”Sverige är ett mångkulturellt samhälle” Då förlorade ord som solidaritet, rättvisa och trygghet sin innebörd genom att de som - med politikernas goda minne - kom hit förde med sig sina för oss så främmande värderingar, normer och sedvänjor. 
Hur skall Alliansen och samarbetspartnern Miljöpartiet kunna återställa tryggheten när ni och tidigare regeringar totalt tappat greppet om den importerade mångkriminaliteten?

Importerad kriminalitet har raserat tryggheten
Det har aldrig i något enda partiprogram framgått att avsikten med den mångkulturella doktrinen var att förstöra städer och samhällen och förvandla dem till laglöst land. Massinvandringen har förvandlat hela städer till veritabla vålds- och oroshärdar:
Varken socialistiska eller borgerliga politiker har någonsin lyft ett finger för att hindra en importerad, mångkulturell och ofta organiserad kriminalitet från att få fäste i Sverige. Nu får ni vackert skörda det ni sått: skottlossning med dödlig utgång på gator och torg, knivmord, våldtäkter, gruppvåldtäkter – en i Sverige tidigare okänd företeelse -, misshandel, rån, stölder, bilbränder, nerbrända skolor, daghem, fritidsgårdar mm, stenkastning mot polis, brandkår och ambulans etc. hör till dagordningen
Hans Esping noterade i Bota eller skrota migrationspolitiken redan 1995 att ”brott förövade av invandrare ger en bild av en till Sverige importerad professionell och organiserad kriminalitet som vi tidigare inte haft.”  Sedan dess har som bekant (?) den mångkulturella kriminaliteten ökat lavinartat.
Med hänvisning till en BRÅ-rapport publicerad i december 2005 meddelade USA:s ambassad i Stockholm den amerikanska regeringen att 45 procent av alla brott i Sverige under perioden 1997-2001 begicks av invandrare med minst en utlandsfödd förälder trots att de endast utgör 14 procent av befolkningen.  För grova brott – mord, dråp, överfall/misshandel och våldtäkter var siffran ännu högre! Uppskattningsvis begicks mer än hälften av 1 370 299  anmälda brott av icke-svenskar.
Med stöd från den allestädes närvarande kriminologen Jerzy Sarnecki har makthavarna försökt invagga svenskarna i föreställningen att det invandrarrelaterade våldet rör sig om ”pojkstreck” och att man har kontroll över den grova kriminaliteten när sanningen är att ni totalt tappat greppet över det importerade våldet.

 Utöver den råhet och det övervåld som kännetecknar det invandrarrelaterade våldet mot svenskarna ingår förnedring och kränkning som en viktig komponent.
Nog är det paradoxalt att vi tar emot människor p.g.a. - påstådd – förföljelse och bristande frihet i deras hemländer till priset av att tryggheten och friheten inskränks i vårt eget land!
Motiv för att flytta till Sverige
De som ifrågasätter invandrarnas egentliga migrationsskäl beskylls regelmässigt för rasism och främlingsfientlighet trots att dessa skäl gång på gång ifrågasatts även av invandrarna själva som t ex Mauricio Rojas i Ensamhetens labyrint: invandring och svensk identitet.  [1993, sid 64-65].De ekonomiska skillnaderna mellan Sverige och Tredje världen eller öststaterna är så pass stora att de kan motivera utvandringen även om möjligheten till arbetsmarknadsintegration är mycket osäker. Det räcker i regel att få tillgång till välfärdsstatens olika transfereringssystem och offentligt finansierade institutioner för att rent ekonomisk mer än väl motivera migrationen 
I boken Migrationsexplosionen. Bakgrund och alternativ till den felslagna flyktingpolitiken [Redaktör Gunnar Jervas, utgiven av SNS Förlag 1995] bekräftade Gunnar Jervas [Docent vid Åbo akademi, säkerhetsforskare vid FOA/FOI. Jervas har lett forskningsprojektet GEMS om nya konflikttyper och gemensam säkerhet. Han har publicerat ett stort antal böcker främst om säkerhetspolitik] i kapitlet ”Attraktionsrelaterad migration” att skälen att emigrera bl. a är att
*mottagarlandet är en välfärdsstat – arbetslöshetsersättning/socialbidrag
* bostadstillgång inklusive bidragssystem
* tillgång till subventionerad utbildning, sjukvård etc.
* möjligheter till medborgarskap liksom de fördelar detta medför t ex förbud mot utvisning vid brott med låg straffsats mm.
Jervas konstaterar att ”det inte är någon idé att välja ett attraktivt land om landet i fråga för en restriktiv invandrings- och asylpolitik. Ett land som utövar en generös asylpolitik utövar en långt större attraktionskraft på potentiella flyktingar och andra migranter än ett land som för en restriktiv sådan. /…/ För att människor i fjärran länder skall välja just Sverige måste vårt land ha högst avsevärda fördelar, så omfattande att de kompenserar för negativa faktorer som stort avstånd till hemlandet, kyligt klimat och stora kulturskillnader.”
Jervas konstaterade att Sverige och Västeuropa med sin höga levnadsstandard ”fungerar som en magnet på den uppsjö av människor som av olika skäl överväger att lämna sina hemländer.  Inte en enda gång har något annat land kommit ens i närheten av Sverige när det gäller asyslsökartäthet och utdelande av permanenta uppehållstillstånd, PUT.
Om man får veta att 84 procent av dem som fick PUT i Sverige 1993 erhöll det p.g.a. humanitära skäl kommer vårt land givetvis att framstå som oerhört attraktivt, särskilt för människor som inte på något sätt kan leva upp till folkrättsligt grundade flyktingkrav. /…/ personer som inte kan leva upp till folkrättens flyktingkrav är av allt att döma den i särklass största av de grupper som kan tänkas vilja slå sig ner i Sverige.” 
Gruppen i fråga är ytterst välinformerad” om de svenska trygghetssystemen och om vår generösa asylpolitik.

Också Thomas Gür konstaterade i en ledare i SvD den 23 juli 2011 att ”svensk invandringspolitik varit likalydande med mottagandet av skyddsbehövande eller människor som uppgett sig vara skyddsbehövande, samt dessa gruppers anhöriga.  /…/ Generösa mottagningsvillkor relativt omvärlden har gjort att skyddsbehov varit det säkraste sättet att ta sig in i Sverige.
Vilket land en migrant föredrar beror till stor del på hans eller hennes syfte. Om avsikten är att arbeta hårt finns det säkert länder som är betydligt bättre än Sverige t ex USA.  /…/ Någon familjemedlem i lämplig ålder brukar emigrera först och sedan rapportera tillbaka hur det hela utfallit. Är utfallet gynnsamt försöker familjen (och andra närstående) följa efter. Med gynnsamt menas främst att det nya landet upplevs som en garant för de nytillkomnas  trygghet och. välfärd. /…/ Sverige är som bekant ett av världens mest utvecklade välfärdsländer. Inte nog med det. I Sverige har solidaritets- och jämlikhetsprincipen en så stark ställning att alla invånare – oavsett om de är medborgare eller inte – automatiskt åtnjuter välfärdsstatens alla fördelar.”
Trots att den socialdemokratiska regeringen redan i sina utredningsdirektiv 1990:42 konstaterade att ”Tillströmningen av asylsökande, vilken till stor del omfattar människor med relativt svaga skyddsbehov, har nått en sådan omfattning att den allvarligt riskerar undergräva möjligheterna att bedriva en generös flyktingpolitik” har ”ansvariga” politiker – såväl till höger som vänster - i decennier glatt fortsatt att bedriva en oansvarig invandringspolitik utan någon som helst hänsyn till Sveriges absorptionskapacitet eller på lätt svenska: mottagningsförmåga.
Av de 1 235 017 asylsökande som fick permanent uppehållstillstånd 1980 -2009 hade 5, 5 procent flyktingstatus enligt FN:s flyktingkonvention.
Ingen politiker med förnuftet i behåll kan ha varit/är ovetande om det elände den – relation till folkmängden – alltför stora utomeuropeiska invandringen utsatt det svenska samhället för.
Redan 1969 varnade Tage Erlander i en Tv-debatt för den utomeuropeiska invandringen: ”Nej för tusan. Släpp inte in folk från Mellanöstern. Då får vi en katastrof.”
(Vecka? Ska de inte jobba varje dag då?)
I sina memoarer Alla rosor skall inte tuktas skrev Anna-Greta Leijon: ”Partivännerna i Södertälje och Botkyrka uppvaktar regeringen för att få stopp på invandringen. Kristna grupper med biskopsmötet och ärkebiskopen bönar för at alla skall få stanna. Olof Palme säger när jag berättar det: ”du kan dra olycka över oss om för många kommer hit.”
Sverigedemokraterna kunde inte sagt det bättre!

ISM
*


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar