REKLAM

onsdag 21 september 2011

Framtidskommissionen ska möta Sveriges utmaningar 4











V g diarieför skrivelsen och meddela dnr tack
Ämne: ”Framtidskommissionen ska möta Sveriges utmaningar” 4

 Myten om utanförskap p.g.a. sociala problem och segregation

Ni talar om ” de i samhället som känner att de saknar möjlighet att påverka sin egen livssituation och som kanske lever i ett utanförskap som vuxit fram till följd av sociala problem eller segregation.”

Detta – ofta självvalda - utanförskap och denna - lika ofta självvalda - segregation är ett resultat av den ansvarslösa och extrema invandringspolitik ni fört - och fortsätter att föra - utan någon som helst hänsyn till Sveriges mottagningsförmåga.

Hur någon ö h t kan känna att ”de saknar möjlighet att påverka sin livssituation” i Sverige av alla länder med alla dessa penningslukande integrationsprojekt, skattefinansierade stödåtgärder – instegsjobb, nystartsjobb, etableringsstöd, bonussystem (sfi) etc. i all oändlighet - är en gåta! 

I makthavarnas orealistiska dröm om att alla kulturella, ekonomiska och sociala barriärer skulle rivas ingår inte att anpassa invandringen till vår mottagningsförmåga. I stället tillåts den spränga alla ramar.

Varje gång ni tvingas erkänna verkligheten – gettonas tillväxt, det ökade våldet och invandrarkollektivets arbetslöshet och bidragsberoende etc. – har ni som enda lösning - lanserat nya penningslukande åtgärder i på förhand förlorade försök att rätta till era egna misstag.

Varje ny åtgärd skulle lösa problemen och verkligheten skulle bli den man beslutat om. Alla obekväma fakta sorteras bort. Högröstade påtryckargrupper organiserar veritabla kampanjer och driver med hjälp av media politikerna framför sig.

Lars Leijonborg konstaterade redan den 23 mars 1999 i Bohuslänningen: ”Den svenska integrationspolitiken är ett fiasko och invandrarfrågan en social bomb.”

Detta fiasko och denna sociala bomb är skapade av politikerna själva.

Det invandrarpolitiska beslutet 1975 ledde till att ”säråtgärder som införts på försök under 1960-talets senare hälft permanentades och att initiativ togs till nya åtgärder och reformer med invandrare som målgrupp[Regeringspropositionen 1997/98 Sverige, framtiden och mångfalden] Sådana säråtgärder som skulle ”förverkliga invandrarpolitiken” var bl. a ”hemspråksundervisning, stöd till kulturella verksamheter som bokköp, radio- och TV-program och litterär produktion på andra språk än svenska.” Staten producerade också information till invandrare på olika språk och på lätt svenska.  Bilaga 1 Högskolebroschyren

Vi hoppas att broschyren ska hjälpa dig när du och dina närmaste diskuterar framtiden.” Fotnot: ”närmaste.”  Här: dina närmaste = din familj, t ex dina barn eller syskon

– ”Introduktion” Fotnot: ”Introduktion – en – er” = introduktionen till högskolan = en kurs före den riktiga utbildningen.

 - ”En bokstav brukar visa nivån på kursen. A är den lägsta nivån och D är den högsta.” Fotnot: ”nivå – n – er” Här: A är den lägsta nivån = A är den ”lättaste” nivån och D är den högsta = ”den svåraste.

- ”De flesta utbildningar ger en generell examen.”  Fotnot: ”generell” = allmän. ”Generell examen = en examen som innehåller olika ämnen men inte ger ett särskilt yrke.

– ”Några utbildningar på högskolan är yrkesutbildningar” = man studerar till ett särskilt yrke t ex till veterinär, dietist eller civilingenjör. Fotnot: ”veterinär – en – er” = en ”läkare” för djur – civilingenjör – en – er = en person som har hög teknisk examen, oftast från en teknisk högskola, ”Dietist en- er” = en person som arbetar med mat, vad maten innehåller och vad olika personer bör äta.

– ”Man måste ha vissa förkunskaper för att komma in på högskolan.” Fotnot: ”förkunskaper” = man behöver kunna en del saker, innan man ens börjar utbildningen.” – ”Det finns grundläggande behörighet och särskild behörighet. ”Fotnot: ”behörighet – en -er” Ex: Hon har behörighet att söka till högskolan = hon har rätt att söka till högskolan.”

Andra för högskolestuderanden svåra svenska ord som kräver förklaring är ”forskare” = ”person som studerar något ämne vetenskapligt för att hitta ny kunskap.

- ”mångfald” Ex: här finns en mångfald av olika nationaliteter = här finns folk från många olika länder.

– ”stipendium – et – er” = ett bidrag till en person t ex en organisation, ett företag eller en förening.

 Ordet ”bidrag” förväntades eleverna av någon anledning kunna redan vid inträdet på högskola och universitet!

Svenskarna fick information om invandrarna, vilket i klartext betyder att svenskarna skulle hjärntvättas och indoktrineras till att ”bejaka” det mångkulturella samhället.
Bland alla misslyckade satsningar kan nämnas det anslag som bå 1995/96 inrättades i statsbudgeten för särskilda insatser i invandrartäta områden – bl. a i Botkyrka, Haninge, Södertälje, Göteborg och Malmö - med syfte att ”finna metoder för att bryta den tilltagande segregationen och på sikt vända utvecklingen i positiv riktning.” Detta skulle ske genom att öka arbetskraftsdeltagandet bland personer med utländsk bakgrund i bostadsområdet, stärka deras kompetens, öka vardagliga kontaktytor, underlätta språkinlärning, motverka utanförskap, skapa träffpunkter som bidrar till god social och kulturell utveckling.”
Det skattefinansierade ”2000-institutet” vars medlemmar bestod av näringsliv, myndigheter m fl. ”arbetar med faktainsamling, kunskapsförmedling och opinionsbildning för att främja ökad mångfald i arbetslivet.”
I de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fanns också något som kallades ”otraditionella insatser” d.v.s. ”skräddarsydda lösningar ” för särskilt svårintegrerade invandrare och ungdomar. Kostnaderna för enbart dessa ”otraditionella insatser” uppgick bå 1998 till 750 miljoner kr! Sedan dess har kostnaderna ökat lavinartat.
Paulina Neuding, Neo, konstaterade i en krönika i SvD att ”de eftersatta områdena präglas av en generositet som förmodligen saknar motstycke i världen.” 
Bilaga 2 Integrationsprojekt
Misslyckade integrationsprojekt har under decennier kostat de svenska skattebetalarna miljardbelopp.
                    Blommanprojektet (1995) blev enligt utvärderingen ett misslyckande i förhållande till målsättningen och en prislapp på 325 mkr. Målsättningen vara att ”motverka segregeringen i åtta invandrartäta storstadskommuner, stärka kompetensen hos invandrarna och öka deras arbetskraftsdeltagande.” Projektet skulle ”bryta segregeringen och vända utvecklingen i rätt riktning.”
                    Ytterstadssatsningens (1995) syfte var att för 500 mkr ”främja den lokala demokratin och förbättra boendemiljön” i 13 av Stockholms ’utsatta’ områden. Projektet misslyckades. I april 2000 meddelades att ”en av landets största satsningar på demokrati och mot segregation, Stockholm stads egen ytterstadssatsning, gått i stå.”
                    Storstadskommitténs (1995) syfte var att förbättra boendet i Stockholms, Göteborgs och Malmös invandrartäta bostadsområden. ”Stockholm ska bli den första stad i världen som bryter utvecklingen mot ökad social och etnisk segregation” hette det. Projektet misslyckades. I Storstadskommitténs slutbetänkande Tre städer SOU 1998:25 konstaterades att ”mångmiljardbelopp gått åt till allehanda försök att bryta boendesegregationen och minska arbetslösheten i de utsatta områdena.” De storslagna satsningarna hade varken påverkat segregationens orsaker eller följder. Slutbetänkandets författare skrev: ”Detta är upprörande. Först satsar stad och kommun miljardbelopp på tusentals enskilda projekt, sedan visar man ett högst mediokert intresse för resultaten.”
                    Storstadsdelegationen d.v.s. ytterligare en statlig utredning blev resultatet av Storstadskommitténs utredningar och betänkanden. Regeringen avsatte två Mdr av skattemedel för att 1999-2002 utveckla samma sju kommuner som Storstadskommittén redan inriktat sig på. Inte heller detta miljardprojekt gav önskat resultat. 2002 erkände Integrationsverkets GD Andreas Carlgren att delegationen misslyckats: ” även om enskilda invandrare integrerats hade boendemiljöerna inte förbättrats.”  I och med att invandrarna fått arbete hade de nämligen flyttat till områden med ”högre status” och de ”utsatta” områdena hade förblivit” utsatta.”  I en rapport 2006 konstaterade fil dr Nihad Bunar och Jenny Kallstenius att duktiga och ambitiösa elever flyr skolor i invandrartäta områden.
                    1999 gav ett regleringsbrev (regeringsbeslut IN98/242/IE) dåvarande Integrationsverket i uppdrag att ”stimulera integrationsprocesserna för somalisktalande.”
Även detta integrationsprojekt har misslyckats.  Ca 90 procent av somalierna är enligt uppgift arbetslösa och därmed den – vid sidan av irakierna - mest bidragsberoende gruppen.
Trots att samtliga dessa integrationsprojekt havererat har alliansregeringen glatt trampat vidare i vänsterns fotspår.  2007 avsattes en ny miljard till integrationen (600 miljoner kr till stimulansbidrag för kommuner som satsade på jobb och utbildning för nyanlända invandrare). 400 miljoner kr anslogs på nya subventionerade jobb – s.k. instegsjobb. 46 miljoner kr satsades på högskolor för specialutbildning av invandrade akademiker. [ Lars Leijonborg, Tobias Billström och Nyamko Sabuni på DN Debatt 5 april 2007 ”En miljard och ökade krav i ny politik för invandrare”] Resultaten har hittills inte varit direkt lysande.
2008 var det dags för ett nytt kraftfullt slag i luften d.v.s. en ny miljardsatsning. Denna gång avsattes två miljarder på ”snabbare integration.”  Syftet var än en gång att bryta nyanlända invandrares socialbidragsberoende och snabbare få in dem på arbetsmarknaden. Vilken arbetsmarknad som åsyftades gick man visligen inte in på.  Inte heller dessa två miljarder har givit några märkbara resultat.
Nu har ett antal miljoner avsatts för s.k. etableringsstöd för nyanlända (6 776 kr/person) samt ytterligare miljoner för att invandrare skall lockas att arbeta genom att de får behålla såväl socialbidrag som etableringsstöd.
2008 avsatte alliansen ytterligare sex miljoner om året för ”en stödordning för verksamheter mot rasism och liknande former av intolerans.” Sex nya miljoner avsattes samtidigt på ”dialog för vår gemensamma värdegrund” under perioden 2009-2011. [Anders Borg och Nyamko Sabuni på DN Debatt den 19 september 2008 ”Vi satsar två miljarder på snabbare integration:”] Till detta kommer alla miljoner som regeringen mutar motsträviga kommuner med för att de skall ta emot invandrare bl. a s.k. ”ensamkommande flyktingbarn” mm.
Misslyckad integration - svenskarnas fel
Att integrationen misslyckats beror givetvis på svenskarnas attityder som regel mässigt benämns ”rasism, främlingsfientlighet och islamofobi.”


I boken Migrationsexplosionen. Bakgrund och alternativ[SNS Förlag 1995] skrev Gunnar Jervas ”Det kan bli problem att massmedia så starkt föredrar ett enda tolkningsschema nämligen att motsättningarna mellan invandare och svenskar utgör ett attitydproblem som kan informeras bort. Den logiska konsekvensen av denna uppfattning är att vid varje tecken på etniska motsättningar anslå medel till upplysning mot rasism och främlingsfientlighet. /…/ När invandringen nått en viss volym, och fortsätter att öka, kan emellertid alldeles normala människor börja uppleva inflödet av främmande människor som ett hot mot den inhemska befolkningens nationella identitet mm. /…/  Eftersom ämnet är känsligt väljer politikerna att undvika det så länge som möjligt. Det är betydligt enklare att anslå medel till upplysning mot främlingsfientlighet än att tvingas diskutera begränsningar som massmedialt starka grupper motsätter sig.” 
När integrationen – trots alla satsningar mot rasism och främlingsfientlighet - uteblir försöker politiker och myndigheter tillgripa politiska beslut - bl. a genom att skriva in mångkulturen i grundlagen - för att tvinga svenskarna att integreras i sitt eget land. – inte tvärtom vilket i alla andra länder ses som en självklarhet.
I Kommunförbundets rapport Fördel mångfald ”För att uppnå ett integrationsmål där vi inte längre talar om olika etniska grupper med speciella behov utan ser på mångfalden som en normal företeelse i samhället är det viktigt att samarbeta med omvärldens attityder.” Attitydförändringen skall uppnås genom ”samverkan mellan alla kanaler och personer som påverkar människor – enskilda politiker, partier, tidningar, radio och TV, föreningar, lärare, föräldrar…”
När det gäller demokratin fanns det en gemensam demokratisk värdegrund innan politikerna förvandlade vårt homogena samhälle till en mångkulturell mardröm. Denna förändring genomfördes trots att man var medveten om mångkulturens förödande ekonomiska och sociala konsekvenser.   Varningar har som framgår av tidigare brev inte saknats.
Naiva politiker
Genom sin naiva tro att kunna integrera svårtintegrerade folkslag i ett modernt samhälle visar politikerna sin inkompetens.  Enhetschefen Tolle Furugård vid Migrationsverkets asylenhet i Örebro sade i Metro den 10 september 2010: ”Många kommer direkt från bushen.  De är inte vana vid vår civilisation och vet inte hur tvättmaskiner och annat fungerar
Eller som f d ambassadören Sverker Åström uttryckte det i DN 1990: ”Sverige borde akta sig för att ta emot flyktingar som kommer från kulturer med så väsensfrämmande seder och bruk at de skulle få svårt att anpassa sig i ett nordeuropeiskt land.  När han ombads förklara sig sade han: ”Jag vill visserligen inte nedvärdera en huvudjägares kultur men en sådan människa skulle känna sig mindre hemma i Vetlanda eller Gällivare.”
Hinder för integrationen
Ett av de största politikerskapade hindren för integration var valfrihetsmålet, som utförligt behandlats i brev 2 Framtidsutmaningen. En invandringspolitik i kris, kapitel En ohållbar politik. Men det finns många andra politikerskapade hinder.
Hinder för integrationen: parallella samhällen
Även integration, demokrati och delaktighet är viktiga framtidsfrågor. Sverige är ett land där demokratin är djupt rotad.”
Hur har ni tänkt integrera dem som inte vill integreras?  Ni har ju i decennier möjliggjort uppbyggandet av parallella samhällen – etniska enklaver. I dessa skattefinansierade, bidragsberoende enklaver kan invandrarna leva i självvald isolering utan kontakt med det förhatliga svenska samhället och dess normer och värderingar. 
I sin bok Reflections on the Revolution in Europe konstaterade Christopher Caldwell. Det är en vanlig kliché att invandrare vill ha ett bättre liv. Men de vill inte nödvändigtvis ha ett europeiskt liv. De kanske vill ha ett liv som i tredje världen men med europeisk levnadsstandard. De kanske vill använda sig av den mångkulturalism som möjliggjorts av västerländsk lagstiftning för att säkra medborgarskap för sina icke – feministiska brudar och utrymme för sina medeltida levnadssätt.”
I boken Exit folkhemssverige – En samhällsmodell i sönderfall bekräftade författarna [Docent Ingrid Björkman, Jan Elverson, civilekonom och fil lic. i statsvetenskap, Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, Lunds universitet och vid Ecole des Hautes Etudes en Sciences Sociales i Paris och Åke Wedin, f d chef för Arbetarrörelsens arkiv, representant för Byggnadsarbetarinternationalen mm.] att ”sammanfattningsvis kan slås fast att invandrare i allmänhet inte har någon större önskan att integreras i den svenska omgivningen. Att de allmänt anser att ’det bästa med Sverige’ vara ’välfärdssamhället’ och ’det sämsta’ vara ’svenskarna ’ är omvittnat.”  [ Åke Daun: ”Invandrarnas segregation – som politiskt mål och kulturell verklighet” i SOU 1989:111 ”Invandrare i storstad”]
Som tidigare nämnts har Mauricio Rojas bekräftat att: ”Det enda invandrarna assimileras i är i bidragssystemen.”
Som den tidigare citerade brittiske premiärministern David Cameron konstaterat har ”multikulturalismen som politik underminerat sammanhållningen i samhället genom att tillåta, och även uppmuntra, att olika kulturer lever separata och åtskilda liv.”
Enligt en rapport från 2009 räknar regeringen med över 100 enklaver runt om i landet d.v.s. ”små slutna samhällen med andra värderingar och en djup misstänksamhet mot majoritetssamhället.” Enligt Eduardo Grutzky ”är situationen oförenlig med demokrati och mänskliga rättigheter.”  [Ricki Neuman, SvD 18 maj 2011]
Ett reportage i DN den 18 juli 2001 från bl. a Rosengård visade att många invandrare erkänner att de vill bo åtskilda för att ”slippa Sverige och svenskarna. /…/  Invandrarna har det faktiskt så bra i Rosengård att de inte vill flytta härifrån. Här slipper de konfronteras med det främmande svenska sättet att leva.”
DN-reportaget visade att invandrarna i sina parallella samhällen lever som i hemlandet.   En somalisk kvinna förklarade varför hon trivdes så bra i Rosengård: ”Det känns som i Somalia.”
I DN den 6 mars 1999 kallade en polis Fittja – det område i Sverige som hade flest anmälda våldsbr0tt – för ”laglöst land.”
Ett annat exempel på den misslyckade integrationen är att ”ansvariga” politiker i decennier accepterat att ca 70 000 ungdomar lever i hederskulturer, där man vägrar rätta sig efter svensk lag och där unga människor inte själva får bestämma hur de klär sig, vilka de vill umgås med eller gifta sig med. Trotsar de familjen, släkten, klanen riskerar de att mördas som Fadime Sahindal, Pela Atroshi, Abbas Rezai och många, många fler oskyldiga offer för familjens oacceptabla värderingar.

Författaren Anders Johansson konstaterade den 14 januari 2003 i Ölandsbladet ”Nycklarna till en lyckad integration är anpassningsförmåga och en sund respekt för det nya landets kultur och traditioner. Men hur integreras fundamentalistiska muslimer i den svenska sekulära kulturen? Det har ingen riktigt tänkt på. Det är människor som styrs av religiösa föreställningar, vilka har solklart tolkningsföreträde framför våra svenska lagar.
Andreas Johansson Heinö skrev i SvD den 13 februari 2011  att ”myndighetsutövare till följd av en grumlig förståelse av tolerans ibland sett mellan fingrarna när övergrepp begåtts inom minoritetsgrupper. Det är också sant att somliga politiker i känsliga lägen valt relativismen som retorisk nödutgång och ursäktat allt från hedersmord till terrorism och antisemitism. Men därmed inte sagt att det går att urskilja någon metod i galenskapen.”
Hinder för integrationen - islams utbredning 
Det största hindret mot invandrarnas integration i samhället är den stora invandringen av muslimer.  Detta vet givetvis politikerna men vägrar erkänna p.g.a. rädsla för konsekvenserna. De gömmer sin feghet bakom anklagelser om islamofobi hos kritikerna.
Med denna stora – för oss kulturellt och religiöst främmande grupp – kom också hoten mot vår grundläggande politiska, sociala, etiska och religiösa värden, normer och attityder.
Redan 1996 konstaterade Hedi Bel Habib och Agneta Wassdal [Expert respektive planerare vid dåvarande Invandrarverkets mottagnings- och integrationsenhet och gd Björn Weibos stab] i boken Bota eller skrota invandringspolitiken att ”demokratin kan inte godta handlingar som strider mot mänskliga rättigheter som t ex kvinnlig omskärelse eller kroppsliga bestraffningar. Ingen kan begå olagliga handlingar under religiös täckmantel. Det går inte att fria sig från ansvar genom att påstå att sådant skulle vara tillåtet i någons kultur eller påbjudet av någon religion. /…/ I det ögonblick vi börjar differentiera på etnisk eller religiös basis smälter demokratin som gemensam symbol bort.”
I DSM (Debatt, Sanningssökande, Mediakritik) nr 1-2, 2005 refererade tidningens utgivare Jan Gillberg i en analys av islam till f d förbundskansler Helmut Schmidt som tidigt varnat för ”konsekvenserna av en massinvandring av muslimer.”  Gillberg hänvisade även till chefredaktören för Welt am Sonntag Günther Lachmanns bok Tolerans till döds och konstaterade att ”Den tillnyktring som nu krävs måste utgå från realiteter och inte från politiserande anpassningsverbalism. Europa har redan tagit emot för många invandrare från muslimska länder. Den integration, som förväntats ske mer eller mindre av sig självt, har inte skett. Det är – som Lachmann visar i sin bok – en allvarlig försummelse att inte ha själva grundförutsättningen för något sådant saknas. I stället har det vuxit upp parallella kulturer, som både vad gäller grundläggande värderingar som socio-ekonomiska intressen befinner sig på kollisionskurs. Till detta kommer att den ena kulturen är målmedvetet aggressiv och den andra vilset undergiven. /…/ Det som nu sker och skett i Europa hade – kan man tycka – varit lätt att förutse. Man kan nu bara hoppas att politiker och opinionsbildare skall vara mer förutseende när det gäller att i tid inse det som Günther Lachmann söker få sagt om den tolerans till döds, som alltför länge kommit att utmärka inte bara det tyska utan ö h t det europeiska och då i synnerhet det svenska förhållningssättet vad gäller vår tids ödesfråga.”
Om Europas muslimer skall kunna integreras beror framför allt på om de kan anta och utforma en islam som omfattar den grundläggande europeiska värdesystemspluralismen – tolerans, åtskillnad mellan kyrka och stat, ett demokratiskt civilt samhälle och individuella mänskliga rättigheter.”  Ett citat från SD:s partiprogram eller ett debattinlägg av Jimmie Åkesson? Nej, ett sakligt konstaterande av ambassadören och honorärkonsulns i Turkiet, professor Ingmar Karlsson.
Politikerna har inte kunnat väckas ur sin Törnrosasömn och verklighetsfrämmande drömmar om mångkultur i allmänhet och om islam i synnerhet.
I stället har de - som de själva brukar säga – ”valt en annan väg”: När integrationen uteblivit har de tillgripit politiska beslut för att tvinga svenskarna att acceptera mångkulturen och integreras med invandrarna i stället för tvärtom, vilket varje annat land betraktar som en självklarhet.
Om ni fört en verklighetsförankrad invandrings- och asylpolitik i stället för den extrema, oansvariga, omdömeslösa och penningslukande invandringspolitik som politikerna i decennier utsatt samhället för hade ni idag – och i all överskådlig framtid inte haft de enorma integrationsproblem som er politik skapat.
Hinder för integrationen: invandrarbyråkratin
I rapporten Bota eller skrota invandrarpolitiken? [Statens Invandrarverk, 1996]citerades forskaren Gunnar Alsmark som redan 1990 talat om ”den i särklass största, statligt dirigerade invandringsbyråkratin världen.” Enligt f d statssekreterare Jonas Widgren var på 1990-talet ca 25 000 anställda inom invandrarbyråkratin. De torde knappast vara färre idag!
Denna byråkrati plus de klientorganisationer som utvecklats under dess beskydd och kontroll bildar idag det största hindret för integration. En förnyad integrationspolitik måste först övervinna det motstånd som invandrarbyråkratins intressegrupper gör mot alla förändringar som kan hota deras positioner som experter i invandrarfrågor. Systemet har överlevt sig självt, är självgående och ett hinder för integration.  I många kommuner kan invandrare – ibland efter mer än tio – tjugo års vistelse i Sverige – fortfarande gå till invandrarbyrån och få tolkhjälp och annan hjälp på sitt modersmål. Här kan vi tala om att invandrarbyråkratin producerar en form av inlärd hjälplöshet.”  [Carl-Ulrik Schierup: Ett etniskt Babels torn: invandrarorganisationerna och den uteblivna dialogen, Sociologisk forskning 1991]
I sin bok I ensamhetens labyrint: invandring och svensk identitet [Brombergs, 1993] underströk Mauricio Rojas att ”en förnyad integrationspolitik först och främst måste övervinna det motstånd som invandrarbyråkratins intressegrupper gör mot alla förändringar som kan hota deras positioner som experter i invandrarfrågor.”
Hedi Bel Habib och Agneta Wassdahl bekräftade redan 1995 att ” systemet överlevt sig självt, var självgående och ett hinder för integrationen.” 
Men än idag består den skattefinansierade invandrarbyråkratin av bl. a DO och ett stort antal diskrimineringsbyråer, flyktingmottagningar, invandrarförvaltningar- och byråer, hemspråksundervisning i över 100 invandrarspråk av vilka många är stamspråk, tolkservice, en uppsjö av invandrarföreningar, etniska äldreboenden och framför allt mängder av – oftast totalt misslyckade – integrationsprojekt.
Det mest flagranta exemplet på misslyckade integrationsprojekt är i hård konkurrens förmodligen Integrationsverket – idag lyckligtvis nerlagt efter att i flera decennier inte åstadkommit någonting ö h t.
Trots alla dyrbara satsningar på integrationen av invandrarna och en uppsjö av integrationsprojekt är resultatet än idag utebliven integration och kroniskt bidragsberoende i invandrarkollektivet.

ISM
*


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar