Konsensus

Februari 22, 2011 av demokratbloggen

Koncensus är barnsligt vansinne, inte värdigt vuxna människor att ägna sig åt, och ändå är det koncensus som ska uppnås inom EU!

Människor är olika, ser olika ut, har olika förutsättningar, olika klassbakgrund, olika inkomster, olika kön, olika temperament, och ändå vill man att dessa olikheter inte ska finnas(!)

Man finner på skolgårdar överallt mobbartyper som misshandlar och hotar andra, och de gör det av just koncensusskäl, därför att koncensus är en form av konformism. Vi såg vilka former dessa konformistiska idéer ledde till under kulturrevolutionen i Kina. De lyckade inte att skapa en kultur där alla var precis som stöpta i samma form, men de lyckades ta livet av miljoner oskyldiga människor med oerhörda umbäranden.

Koncensus innebär att man ska uppnå enighet i alla frågor annars får man börja om på nytt att diskutera och så håller man på ända fram till att de uthålligaste debattörerna fått med sig flertalet, och därefter börjar grupptrycket ta över församlingen. Och den minoritet som inte vill ha samma inställning som de andra blir förtryckt och hotad eller att några otrevliga sanktioner inträffar. Detta är vad koncensus är.

Det hela är fullständigt befängt och syftar till att förstöra all form av demokrati och införa ett skräckvälde istället. Det är inte diktatur i ordets rätta bemärkelse, för det skulle ändå innebära att systemet styrs av en oligarki. Koncensus är istället skolgårdens agenda, med mobbning och förtryck mot dem som är svagare.

Och i koncensusvärlden är alla svagare, och man hittar ingen som kan leva upp till idealet, och det är just på grund av att koncensustanken är en idealiserad bild av en grupp människor som har ett samförstånd utifrån att inga olikheter finns.

Koncensus är hatet till olikheterna och därför är det odemokratiskt och fullständigt vansinnigt, precis lika vansinnigt som Muhammedanismen är.

Demokrati bygger på olikheter och att man fattar majoritetsbeslut, och då får minoriteten böja sig för det. Men det betyder också att minoriteten ska ha möjligheter att påverka majoriteten genom debatter och diskussioner, och sedan beror det på hur stora de olika minoriteterna är, om de ändå kan få ett visst inflytande.

I ett demokratiskt samhälle blir det så att även majoriteten får böja sig för ett antal minoriteter i vissa frågor och därför får vi fram ett medelvärde på vad alla vill ha ut av samhället. Vem du än är så får du ut vad du vill av samhället till en viss mån och det får du nöja dig med.

Men koncensus leder till osämja med en gång därigenom att ingen får ut 100 % av vad man skulle vilja få ut, och det förväntar man sig. Man förväntar sig också att grannen ska tycka och tänka precis likadant som jag själv gör annars har jag anledning att hata honom. För om inte han tycker precis likadant så kanske vi inte får den stat som just jag drömmer om.

Här ser vi den fullständigt vansinniga verklighetsuppfattningen i Muhammedanismen jämfört med kristendomen. Både judar och kristna måste böja sig för olika uppfattningar eftersom bibeln är inkonsekvent på olika områden.

Även koranen är inkonsekvent men då har Muhammed själv sett till att göra den så konsekvent som möjligt med att formulera att det som skrivs in senare i koranen är det som gäller istället för det som skrevs in tidigare.

Det leder till att Muhammedanerna tror att det går att skapa koncensus genom att vara noga med att följa Muhammeds föreskrifter, för då kan både konformism och koncensus uppnås. Men även här visar sig verkligheten vara så pass krånglig att koncensus blir omöjlig eftersom det visar sig att det finns olika tolkningar på vad en tvättäkta Muhammedan ska vara, och kriget är i full gång.

Dem som vill uppnå koncensus fostrar fram en rigid personlighet medan dem som föredrar demokrati fostras till en ödmjuk personlighet. Här har vi skillnaden mellan hur människor i demokratier fungerar jämfört med hur dem som lever i Muhammedanien fungerar.

Demokratiska människor är människor som det är meningen att de ska vara medan Muhammedaner är djur!

*