torsdag 22 december 2011

Europa är en hänsynslös häxa



 f v b till Alexandra Pascalidou



”Europa är en hänsynslös häxa

Under rubriken ”Europa är en hänsynslös häxa” anklagade Alexandra Pascalidou den 16 december EU:s medlemsländer – och i synnerhet Sverige - för bristande solidaritet.


”Bristande solidaritet”
 Frk Pascalidou tycks ha glömt att Grekland lurade sig in i EU genom inkorrekta uppgifter om landets ekonomi.  I detta läge har frk Pascalidou fräckheten att tillgripa ett moraliskt argument d.v.s. kräva solidaritet av Europas skattebetalare.  Det är snarast Grekland som visat sig osolidariskt med Europa och framför allt mot Europas skattebetalare! Givetvis kan ett land, som avsiktligt och systematiskt förtigit sina verkliga skulder, förfalskat statistik och på så sätt fuskat sig in i EMU, inte räkna med andras solidaritet.

Grekland skulle aldrig släppts in i EU och EMU
Dessvärre släppte EU – mot bättre vetande – din denna bananrepublik med sina djupa strukturproblem i Gemenskapen. Vansinnet fortsatte med att EU i ”EUforisk” yra inför ett allt större EU lät Grekland komma med i valutaunionen, trots att alla visste att Grekland inte uppfyllde kraven och att landets räkenskaper inte var värda papperet de var skrivna på! 
Det var givetvis oerhört naivt att tro att länder som Grekland, Portugal, Spanien och Italien skulle klara av att hålla jämna steg med den enda stat i Europa som kvalificerat sig för den globaliserade ekonomin d.v.s. Tyskland.
Dessutom blundade EU när franska banker utan hejd lånade ut miljarder euro, som den grekiska regeringen sedan oansvarigt och generöst öste ut.[1][1]
Grekland har i decennier fört en politik som i sin totala ansvarslöshet starkt avviker från de flesta andra EU-länders med undantag för Medelhavsländerna Spanien, Portugal, Italien samt Irland, vilka alla – liksom Grekland – levt över sina tillgångar och därför hotas av statsbankrutt.

Grekernas krishantering
Det mest förvånande för oss andra européer är grekernas egen bild av den knipa de försatt sig i. I det sammanfallande Östeuropa hade Homo sovieticus en realistisk bild av vad man hade att göra och varför. ”Alltför många greker har varit en del av det politiska instrumentariet, den plats där svågrar, vänner och väljare stoppas undan på välavlönade poster som tarvar föga arbete” konstaterade Richard Swartz i DN den 9 juli 2011.
Richard Swartz tvivlar på att ”grekerna klarar av att gå i pension senare, börja betala skatt och hålla sig till löner som någorlunda återspeglar utfört arbete. /…./ De har levt i Schlaraffenland och förväntas nu nöja sig med vatten och bröd och vatten – dessutom att bli (nästan) till tyskar.”  Swartz menar att ”om länder som Tyskland och Grekland dela på samma peng i en valutaunion antingen måste grekerna bli mer som tyskar eller tyskarna ta sig an grekernas försörjning” – d.v.s. det som frk Pascalidou kallar ”solidaritet.”
Swartz undrade i DN den 1 oktober ”Hur kan någon besöka Berlin och Aten utan att se att det rör sig om två helt skilda världar?  Den så hyllade europeiska mångfalden är m a o ett mycket allvarligt hinder för ett gemensamt Europa. Och i takt med att Europas sönderfall fortskrider lär vi bli alltmer varse detta faktum.





[1][1] Källa.. Ekonomiprofessor Barry Eichengreen, Berkely University och en av världens ledande experter på finanskrisen

Den tjeckiske presidenten och doktorn i ekonomi Václav Klaus har sammanfattat Greklands självförvållade sammanbrott: ”Ingen kan eller vill hindra dem som föredrar att sitta under ett olivträd och dricka kaffe. Men då ska de inte tro att de kan vara med och dela valuta med tyskarna.
I en artikel i DN den 5 december 2011 konstaterade den amerikanske journalisten David Brooks under rubriken ”Välståndets grogrund förgiftas” att ett lands – t ex Tysklands – rikedom och välstånd ”beror främst på sedvänjor och socialt kapital. Förklaringen är att många i dessa länder tror på en enkel moralregel: bemödande bör leda till belöning /../
Folk som arbetar flitigt och följer spelreglerna bör ha en rejäl chans till välstånd. Pengarna bör gå till folk som gjort sig förtjänta av dem och är företagsamma. Disciplin bör belönas, inte lättja och njutningslystnad. Samhällsinstitutionerna bör uppmuntra ansvarstagande och hederlighet.  Denna inställning är en ovärderlig social konstruktion som kan urholkas och fördärvas.” Brooks konstaterar att denna inställning har undergrävts bl. a genom regeringar [1][2]”som kortsiktigt stjäl pengar från kommande generationer för att belöna dagens väljare.
De skötsamma länderna har följt spelreglerna och utövat ett gott styre. De har levt inom sina tillgångar, genomfört smärtsamma reformer, förstärkt sin konkurrenskraft och inskärpt goda värderingar. Nu får de brutalt på huden för att de inte vill hjälpa länder som Grekland, Italien och Spanien, som inte gjort något av allt detta utan i stället lånat enorma summor som de inte tänker betala tillbaka” skriver Brooks.
I grekernas – och i frk Pascalidous – ögon är det Europas fel att man levt över sina tillgångar och dessutom på Europas bekostnad. Utöver skuldbeläggningen av Europa skyller grekerna på de politiker de själva i val efter val röstat fram p.g.a. att de lät väljarna leva över sina tillgångar.





[1][2]
Mot denna bakgrund har frk Pascalidou fräckheten att tycka att någon annan skall ta räkningen d.v.s. de skötsamma ländernas skattebetalare i norr skall skyffla pengar söderut.  Andra skall enligt frk Pascalidou rädda Grekland med dess enorma offentliga sektor, obefintliga budgetdisciplin, svajiga statspapper, usla politiska styre, korruption, de besuttnas lyxliv och skatteflykt genom att tapetsera över grundläggande ekonomiska problem med ett berg av sedlar.
Det har länge stått klart att Grekland aldrig kommer att kunna betala sina skulder. Om alla privata investerare skall hållas skadelösa måste någon annan – d.v.s. skattebetalarna i norra Europa - ta hela räkningen.  Den principen är varken ekonomisk eller politiskt försvarbar.
 Att grekerna med en sådan brist på moral och etik skall betala tillbaka miljardlånen – dessutom med ränta – tror inte ens de som slagit in gåvopaketen!  I det läget spelar det ingen som helst roll att ordet etik har sitt ursprung i grekiskans ethos!
De skötsamma länder som vägrar betala grekernas lyxliv är inte – som frk Pascalidou anser - osolidariska utan försvarar värderingar och sedvänjor och det sociala kontrakt som västs välstånd vilar på! De uppträder inte osolidariskt genom att kräva strukturella reformer i utbyte mot för skattebetalarna gigantiska räddningsaktioner.  Det är inte osolidariskt att fjärma sig från ett land som i stort sett inte producerar annat än skulder.
Den mediterrana ekonomin avviker radikalt från vad vi är vana vid i en exportorienterad ekonomi av tysk-svensk d.v.s. germansk typ.
I detta Sydeuropa lever man enligt Richard Swartz ”av tre inkomstkällor: egna gästarbetare i det industrialiserade Europa, av turism och av krediter som sällan eller aldrig betalas tillbaka.[1][3]
Det är givetvis främst Tyskland som förväntas dra det tyngsta lasset. Kostnads-beräkningarna för räddningsaktionerna kan enligt David Brooks ”sluta med att överstiga Tysklands skadestånd efter första världskriget.
Swartz tror inte att ”Europas problem kan lösas medelst permanent omfördelning av pengar från norr till söder. Till det finns flera skäl. Ett är att de upp över öronen skuldsatta staternas medborgare ofta förfogar över större privata förmögenheter än en svensk eller tysk. Fördomar? Men om detta finns utredningar och statistik som talar klarspråk. Vad som för den ene är solidaritet är för den andre därför snarare utpressning.
Drachmans återkomst
Frk Pascalidou skriver ”Alltfler vill slänga ut Grekland och skicka tillbaka landet till drachmans dystra dagar.”
Professorn i internationell ekonomi Lars Calmfors förutsade i DN den 13 december att ”det skulle förvåna om alla de länder som idag har euron som valuta kommer att ha det om tio år. ”Calmfors fruktar att ”massiva stöd till krisländerna kan hantera de akuta problemen men underminera valutaunionen på sikt.” Massiva stöd skapar enligt Calmfors ”moral hazard ” d.v.s. risk för fortsatt oansvarigt beteende svaga drivkrafter för budgetdisciplin och en ansvarsfull finanspolitik om de alltid kan räkan med att få sina skulder betalad av andra länder. Givetvis till stora kostnader för skattebetalarna i Tyskland och andra skötsamma länder. – något som givetvis inte bekymrar lilla frk Pascalidou.


[1][3]  Swartz nämnde bl a följande länder: Grekland, Spanien, Portugal, Kroatien, delar av Italien och även Turkiet


Vad frk Pascalidou gör att likna EU:s skattebetalare vid en ”hänsynslös häxa.
Problemet för Grekland är bl. a att kostnaderna i många år stigit i förhållande till andra euroländer. Landet måste sänka sina kostnader kraftigt för att få fart på exporten och därmed skapa tillväxt” konstaterar Lars Calmfors. ”Att göra det genom lönesänkningar är plågsamt och tidsödande. Att återinföra en nationell valuta som får falla i värde skulle snabba på processen.
Om det går som professor Calmfors förutsäger och EU ”i slutändan får både en akut finanskris och en politisk kris äventyrar eurons framtid.” För detta bär Grekland i så fall en betydande del av skulden.
Alexandra Pascalidous plattitydparad
 Alexandra Pascalidou påstår att ”Problemet med EU är att hon blivit en gammal hänsynslös häxa som ammar sina barn med bitter mjölk och stryper dem som skriker. Någon gemenskap har hon inte lyckats skapa mellan sina barn
Det är oförskämt att kritisera EU:s skattebetalare för att inte vilja rycka ut för Grekland, där många fortfarande inte vill betala sina skatter! Det finns ingen som helst anledning att länder med icke-korrumperade institutioner och en stor pliktmentalitet bl. a avseende viljan att betala skatt skall dela sin välfärd med länder som saknar dessa egenskaper.
Dessutom: eftersom Grekland gett namn åt Europa har det alltså gett namn åt ”en gammal hänsynslös häxa” Frk Pascalidou gör här en logisk kullerbytta som skulle göra succé på vilken cirkus som helst!  F ö är det snarare Grekland som är ”en gammal hänsynslös häxa” som kräver att EU:s skattebetalare – bl. a svenska högbeskattade pensionärer – skall betala grekernas lyxliv.
”Men vad ska EU göra utan sin födelseort och gudmor? Landet som gett EU sitt namn, sin mytologi, filosofi och demokrati?  Vad ska EU göra utan den geopolitiskt strategiska placeringen på Balkans sydspets, fönstret mot Afrika, Arabvärlden, Asien? Eller ska de låta Grekland bli en baklavarepublik?” undrar Alexandra Pascalidou. 
Beträffande att EU skulle göra Grekland till ”en baklavarepublik” har Grekland klarat detta alldeles utmärkt utan EU:s inblandning.
Richard Swartz konstaterade i en ledare i DN den 9 juli att ”Det svåraste hindret för ett reformerat och ’normalt’ Grekland är att landet utgör ett särskilt svårt fall av sydeuropeisk klientelism. Staten är misstrodd annat än som försörjningsinrättning. Därav dess groteska storlek. Bara få skatter drivs in av en statsförvaltning präglad av godtycke, korruption och byråkratisk omständlighet. I stället för att tjäna utövar de makt över medborgaren. Politikerna, oavsett parti, betraktar väljarna som klienter: deras röster byts mot jobb som ofta är rena sinekurer. Utan mäktiga beskyddare låter sig inte mycket uträttas i samhällslivet: de rätta kontakterna är viktigare än egna meriter.”
En annan ledarskribent bekräftade den 20 augusti i DN den sydeuropeiska basarmentaliteten ”I stället för att försöka skapa mer av en autonom tillväxt lever man på andras, lånar nya pengar och väntar på turister.”  Och notan skickas givetvis till skattebetalarna i norr.
Problemet med frk Pascalidous färdigpackade identitetsskapande symboler är att de inte sällan kolliderar med den politiska och ekonomiska verkligheten.
Det går inte att utesluta en Big Bang som driver ’EU-topia’ ut ur symbolernas paradisvärld och ersätts av det ’fragmenterade pusslet’ i den tjeckiske konstnären Cernys skandalskulptur Entropa” konstaterade Claes Arvidsson i SvD den 18 december.

EU föddes inte i Grekland
Så vitt jag vet var inte Grekland var sig ”EU:s födelseort” eller dess ”gudmor.” Om jag inte minns fel var det på initiativ av enhetstankens arkitekt Jean Monet och den franske utrikesministern Robert Schuman som ”Schumanplanen om en gemensam marknad för kol och stål presenterades den 9 maj 1950. Detta skedde i Luxemburg - inte i Aten!  Denna dag räknas f ö som EU:s födelsedag.
 Bland EU:s fäder återfinns även Joseph Retinger, Konrad Adenauer, Roy Jenkins, Paul-Henri Spaak och Altiero Spinelli. Ingen av dessa herrar var som synes grek![1][4]
Frankrike, Västtyskland, Italien och de tre Beneluxländerna undertecknade fördraget om Kol- och stålunionen i Paris den 18 april 1951.  Undertecknandet skedde alltså inte i Aten
Samma länder undertecknade den 25 mars 1957 Romfördraget. Gissa var!  En liten ledtråd: det var inte i Aten! 


[1][4] Annika Ström Melin: Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer, 2005, Kerstin Vinterhed: Europa, det är jag. Om EU:s fäder och Europas identitet,


EU-fördraget – där bl. a stegen för bildandet av EMU ingick – undertecknades i Maastricht i december 1991.  I juni 1993 antogs Köpenhamnskriterierna om EU:s utvidgning. Toppmötet i juni 1996 enades om Amsterdamfördraget, som klargjorde EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik mm. I mars 2000 antogs Lissabonstrategin och i december samma år antogs Nicefördraget.  Inget fördrag har som synes undertecknats vare sig i Aten, Bucharest eller för den delen i Rinkeby!
Grekland associerades till EEC den 1 november 1962 och först 1980 blev Grekland fullvärdig medlem i EG!
 Grekland har ö h t inte varit inblandat i EU:s tillblivelse ens som ”gudmor.  Man undrar onekligen var frk Pascalidou får allt ifrån? 
När det gäller demokrati var det inte alltför länge sedan det land som ”gav Europa sin demokrati” var en diktatur. Något som frk Pascalidou uppenbarligen glömt.
Och dessutom: ”När hela Medelhavet helleniserats, vände grekerna ryggen åt hela härligheten. Akademierna stängdes, lärarna drevs bort och det rika universella arvet byttes mot den bysantinska kristendomens inåtvända, rökelsedoftande mystik” skrev Nathan Shachar i DN den 3 oktober.  Shachar skrev vidare: ”Tänk om det inte skett. Då hade kanske ett humanistiskt, demokratiskt Europa uppstått tusen år tidigare. /…/ Om inte grekerna frånsagt sig sin makalösa arvedel skulle de knappast stå som de gör idag med tiggarskålen framsträckt. Och Aten skulle ha hyllats som civilisationens vagga, inte dess konkursbo.”
Beträffande ”fönstret mot Afrika, Arabvärlden och Asien” tycks Grekland förvalta detta ”fönster” dåligt, om man skall tro svenska politikers upprördhet över hur Grekland behandlar sina invandrare.

Demokratins dödgrävare
Idag styrs Grekland - inte av en i demokratisk ordning folkvald regering - utan av handplockade s.k. experter och teknokrater. Det är givetvis ur demokratisk synvinkel ytterst tveksamt med utnämningsprocesser, där överstatliga organ och den s.k. marknaden avgör vilka som utses att leda en stat.  EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har sagt att han ”inte vill ge sig in i filosofiska debatter av detta slag. ”Men demokrati är – eller bör vara – betydligt mer än ”en filosofisk fråga.”  Och Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy har nyligen dödförklarat demokratin: ”Italien behöver reformer, inte allmänna val” Samma sak tycks gälla för det land, som ”givit Europa dess demokrati”! 

ISM
*

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar