REKLAM

fredag 3 februari 2012

Vi sviker dem som behöver oss mest


Sveriges riksdag




”Vi sviker dem som behöver oss mest”

För en tid sedan skrev Ni en artikel i Aftonbladet om den synskadade bosniska flickan Nadina Imamovic
Nadina föddes med en ovanlig ögonsjukdom som utan vård riskerade att göra henne blind” skriver Ni.
Familjen Imamovic är ett av många – alltför många – typiska exempel på hur människor utan skyddsbehov som genom lögner och manipulationer försöker utnyttja det svenska samhällets välvilja och naivitet.  Det finns därför anledning att som svar på Er artikel bidra med en bakgrundsbeskrivning av familjen Imamovics antecedentia.
Familjen Imamovic - Nadina hennes mamma och storasyster Edina hade under en längre tid shoppat runt i världen efter ett land som var naivt nog att ta emot dem.  Under förevändning att ”det var bara i Sverige som Nadinas synskada kunde opereras” försökte de med näbbar och klor hålla sig kvar i Sverige.
Dock hade deras bluff om en ”nödvändig operation” avslöjats i Portsmouth Herald redan den 28 mars 1999.   Av artikeln framgick att familjen innan de kom till Sverige först varit i USA. Där hade en enhällig amerikansk expertis vid flera välrenommerade sjukhus – ögonkliniken vid Massachusetts’ General Hospital och Perkins’ Institute for the Blind vid Boston Childrens’ Hospital – efter noggranna undersökningar konstaterat att Nadinas ögonsjukdom inte var möjlig att operera: ”While they were able to diagnose Nadina’s condition, doctors told the family that nothing can be done surgically to prevent the blindness.”  
De amerikanska läkarna erbjöd trots detta Nadina behandling i USA. Enligt en uppgift skulle familjen själv ha fått betala för denna behandling och enligt en annan uppgift skulle vårdkostnaderna ha bestridits av det internationella hjälpprogram familjen genom Edina Imamovic redan varit i kontakt med i Bosnien.  Då familjen förstod att den erbjudna behandlingen av Nadinas ögonsjukdom inte var liktydigt med permanent uppehållstillstånd i USA återvände familjen till Bosnien med oförrättat ärende d.v.s. utan att ta emot de amerikanska läkarnas erbjudande om behandling för Nadinas ögon.

Väl hemma i Bosnien plockades geografiboken åter fram och familjen hamnade denna gång i Sverige – närmare bestämt i Sävsjö.
Det första skäl familjen uppgav för att få stanna i Sverige var att man ”i Bosnien inte kunde operera Nadinas ögon.” Detta kunde alltså bara ske i Sverige Intet ord sades om besöket i USA!
Familjens salvelsefulla advokat Börje Emstedt hävdade att ”Vi har talat med ögonspecialister i flera olika länder” - dock hade han tydligen missat den amerikanska expertisen - ”och de säjer att Nadina kan förlora synen om hon inte får nödvändig behandling. Låt henne inte leva ett liv i mörker när hon kan leva ett liv i dagsljus /…/ Låt henne inte bli blind.” Jag har inte kunnat få bekräftat huruvida advokaten Emstedt kände till de amerikanska läkarnas uttalande eller om familjen Imamovic medvetet fört även honom bakom ljuset. 
Ännu efter det tredje - av de nio avvisningsbesluten - vidhöll advokat Emstedt att Nadina måste opereras i Sverige: ”Svenska ambassaden har undersökt möjligheten till en operation i Bosnien och inte kunnat presentera namn på ett enda sjukhus som kan hjälpa Nadina.
I samband med det femte avslaget och sedan Kammarrätten fastslagit att ”Utlänningsnämnden inte begått något formellt fel” i sina avvisningsbeslut valde familjen Imamovic att göra en liten utflykt till Tyskland.   Utflykten till Tyskland beskrevs senare i mediernas snyftreportage som en ”flykt”: Under hotet om avvisning flydde familjen i somras till Tyskland, men återvände till Sverige för at lämna in en ny ansökan. /…/ När Nadina tvingades iväg (SIC) till ett nedslitet flyktingläger i Berlin försämrades hennes hälsa märkbart sedan hennes svenska skyddsglasögon gått sönder. ”


Advokat Emstedt var snabb att slå fast att ”Tysklandsbesöket förbättrat deras möjlighet att få stanna i Sverige eftersom ärendet nu är att betrakta som ett nytt ärende.”  Så fick Tysklandsresan sin förklaring!  När familjen återvände till Sverige hade den dessutom lustigt nog utökats med brodern Alem!
När kraven på operation så småningom blev ohållbara - massmedier och ansvariga myndigheter hade informerats om USA-besöket - övergick advokat Emstedt och Edina Imamovic till att hävda att det ”endast var i Sverige Nadina kunde få adekvat behandling och vård.Det visade sig dock att behandling och vård – om än inte lika kvalificerad som i Sverige – fanns att få i Bosnien. Detta accepterade givetvis inte Edina Imamovic ”Låt min syster få stanna i Sverige. Tro inte på den information som kommer från Bosnien. Även om de erbjuder vård är den inte densamma som här.”
Flyktingläkare Åke Björn vid Flyktingmedicinskt centrum i Linköping - som studerat den bosniska sjukvården och ögonrehabiliteringen - konstaterade i ett expertutlåtande att ”den rehabilitering Nadina kan få i Bosnien har mycket små resurser, därmed inte sagt att den är dålig. Skillnaden kan handla om sådant som att barnen inte får egen dator och att specialglasögon måste köpas för egna pengar” M a o: precis som vi som ser dåligt – och inte har invandrarstatus - måste göra i Sverige!
Dr Björn konstaterade att ”Nadina har en medfödd allvarlig sjukdom. Men sjukdomstillståndet blir inte sämre av att åka till Bosnien – eller bättre av att vara i Sverige.”

Missledande argumentation

Dr Björn noterade att ”det är möjligt att det finns humanitära skäl för att familjen ska få stanna i Sverige men de skälen har aldrig hörts. I stället har Nadinas sjukdom förts fram i alla lägen – t ex att hon skulle riskera att bli blind om hon inte får stanna i Sverige. ” 
Efter dr Björns uttalande genomgick advokat Emstedts argumentation en glidning från Nadinas ”behov av operation” respektive ” vård och behandling” till att ”ärendet handlagts felaktigt”,utlänningsnämnden har begått formella fel”, ”det har gått prestige i ärendet” från Migrationsverkets sida för att slutligen – som vanligt - landa i ”humanitära skäl.” och ”nya humanitära skäl.”  ”Familjen hade varit länge i Sverige, barnen hade rotat sig och Edina hade påbörjat högskolestudier i Jönköping” hette det nu. 
För att förse advokat Emstedt med nya ”humanitära skäl” lades Nadina i juli 2003 in på en psykiatrisk klinik.  Märkligt – eller snarare lägligt nog - drabbades Nadina av ”psykisk ohälsa” kvällen innan avvisningen skulle effektueras!  I SvD den 1 och 2 augusti kunde vi läsa att ”Enligt familjens advokat mår Nadina mycket dåligt. Hon har svårt att kontrollera sitt humör och är aggressiv.”  För mig tyder detta på en högst normal reaktion från en sjuåring som inte får sin vilja igenom.


Hennes ”psykiska ohälsa” visade sig inte heller vara av sådan art att det fanns behov av vård på psykiatrisk klinik i mer än två dygn d.v.s. tills det omedelbara avvisningshotet var undanröjt!

Edina Imamovic spädde i en snyftartikel i Aftonbladet på med att ”hemma i Bosnien var pappa Imamovic arbetslös.”! Vad trodde hon att han skulle bli i Sverige. Givetvis häckade pappan ”hemma i Bosnien ”i väntan på att den övriga familjen skulle få PUT i Sverige!  Tanken var givetvis att han - så fort uppehållstillståndet var fixat - skulle dyka upp i Sverige inom ramen för ”familjeåterförening.”



”Jag vill hjälpa mitt land”



Edin Imamovics studier i Jönköping åberopades också som skäl för att få PUT.  Huruvida hennes studier var en fortsättning på de filosofistudier Edina påbörjade under vistelsen i USA framgår inte av tillgänglig information. Inte heller har det gått att få reda på varför de skäl Edina uppgav för att lämna USA inte gällde i Sverige.

Vid avresan från USA uppgav Edina i en intervju med journalisten Jason Schreiber i Portsmouth Herald att ”I want to go back to Bosnia. I want to help my country.  Vad denna ”hjälp” skulle bestå i har inte framkommit. Och hur som helst var denna önskan att ”hjälpa mitt land” glömd när familjen kommit till Sverige. Sedan familjens uppdykande i Sävsjö var det inte tal om något återvändande!





 Trots kännedom om de amerikanska ögonläkarnas diagnos anklagade Edina Imamovic – med den fräckhet som hela tiden kännetecknat familjen Imamovics agerande och - den 23 november 2002  i TV4 Nyhetsmorgon Migrationsverket för att ”bära ansvaret för att Nadina kommer att bli blind.”
Varför Edina Imamovic ville stanna i det land som bar skuldens till systerns blindhet kan man ju – om man så vill – spekulera över!
Eftersom det sedan avvisningen 2003 varit dödstyst i medierna om familjen Imamovics vidare öden och äventyr fanns det anledning att misstänka att de – under största möjliga tystnad – återvänt till Sverige. Enligt uppgift från Migrationsverket har Nadina och hennes mamma mycket riktigt beviljats visering till Sverige vid tre tillfällen sedan 2003 med beslutsdag 2005-09-09, 2006-07-28 och 2007-06-19.

Familjen Imamovic är – liksom familjen Sincari/Gümüscü i Åsele och många, många fler - ett typiskt exempel på hur människor utan skyddsbehov genom lögner och manipulation försöker utnyttja samhällets välvilja och naivitet.

”Det vi utsatte Nadina för ska inget barn behöva gå igenom”

Ni skrev i Er artikel att ”det vi utsatte Nadina för ska inget barn behöva gå igenom.
Jag ber att få påpeka att det inte var ”vi” som utsatte Nadina för något – utan hennes egen familj som hänsynslöst och medvetna om de dåliga oddsen släpade runt henne i land efter land på jakt efter uppehållstillstånd och livstida försörjning på någon annans - d.v.s. skattebetalarnas – bekostnad.


Flyktingläkare Åke Björn såg ”en stor fara i att barns hälsa allt oftare används som medicinska brickor i spelet om uppehållstillstånd. ” [1][1] Han var kritisk mot att partiledare, politiker, medier, kulturpersonligheter/kändisar som Bosse Strömstedt och t o m läkare och sjukvårdspersonal engagerats i ärendet och ”ingivit familjen falska förhoppningar.
Också barnpsykologen Marie Hessle vid BUP:s flyktingenhet beskrev ”en destruktiv cirkel där barnets dåliga hälsa får gagna familjens sak.  Under den långa asylprocessen med upprepade överklaganden mår barnen allt sämre Samtidigt som familjerna och deras ombud kan få för sig att chanserna att få stanna ökar. Barnets problem blir uppmuntrade vilket blir ett mycket egendomligt budskap.
Detta uttalande bekräftar att det aldrig i första hand var vård för Nadinas ögonsjukdom saken gällde utan permanent uppehållstillstånd och livstida försörjning i Sverige för familjen Imamovic.
2001 slog tf. chefsöverläkaren Richard Bernce vid MAS larm om att ”flyktingadvokater pressar psykiatriker att skriva falska intyg till asylsökande  /…/ Inte sällan kommer flyktingadvokater in med särskild begäran om hur de vill att intyget ska formuleras. Det kan t ex handla om ”beställningar” om att risken för självmord ska framgå. ”Detta vet och inser givetvis alla utom våra naiva och blåögda politiker.

Ständigt nya asylskäl

SVT 1 grävde i april 2011 av någon obegriplig anledning fram Nadina Imamovic och hennes familj.  I snyftreportaget framhölls bl. a ”höga trottoarkanter” och ”mycket trafik i Sarajevo” som skäl för att Nadina och hennes familj ”måste få återvända till Sverige.
M a o bör ”höga trottoarkanter” enligt SVT bli ännu ett i den långa raden av märkliga asylskäl!  Förmodligen är detta helt i linje med Miljöpartiets orealistiska, oansvariga, omdömeslösa och penningslukande invandringspolitik.
Ingenting förvånar längre, så länge Miljöpartiet och andra extremister tillåts styra svensk invandrings- och asylpolitik!   


[1][1]  Ulf Mattmar, DN


En bärande punkt i regeringens och Mp:s migrationspolitiska överenskommelse är att lagen ska ändras så att fler människor som behöver det ska kunna bygga sin framtid i Sverige.”  Någon som helst tanke åt dem som skall bekosta framtiden för Ert och Alliansens importerade trasproletariat från Tredje världen – vs skattebetalarna - ägnas givetvis inte i Er artikel.
Jag föreslår att Ni begrundar den franske 1500-talsfilosofen Michel de Montaignes kloka ord. Vid randen av en avgrund finns blott en sak att göra: ta ett steg tillbaka. Ty det är just till en avgrund Er invandrings- och asylpolitik fört – och dessvärre fortsätter att föra – Sverige!

ISM

*