Mars 2010
Jag har avslutat
min “epost förvärvande fas” och fått ihop totalt 5700 Facebook kontakter (2 konton)
och totalt 8000 högkvalitativa epostadresser (som representerar alla sfärer av
kulturkonservativt tänkande).
Nu har jag ett
sätt att skicka mitt kompendium direkt till en stor del av de mest entusiastiska
nationalistorienterade individerna i alla västeuropeiska länder, inklusive USA,
Australien, Kanada, Sydafrika, vissa Östeuropeiska länder, Armenien, Israel och
även Indien.
Den här
uppgiften har tagit mig flera månader och pinat mig till att rensa alla
Facebook kontakter. Jag har talat och diskuterat med hundratals patriotiska
personer (många som är nationalistorienterade intellektuella som kämpar den
goda kampen), många bra människor, vilket gjorde beslutet att rensa kontakterna
ännu hårdare.
Nu har jag
modererat min Facebook profil rejält och förändrat den till en politiskt
korrekt profil. Jag fruktar ändå ibland att mina bemödanden till
efterforskningar inför boken, och förvärvandet av dessa adresser har resulterat
i att jag hamnat på olika vaktlistor.
Jag vet att
åtminstone några av de profiler jag inbjudit är falska, och används för
informationsinsamling åt olika europeiska och amerikanska underrättelsetjänster.
Frågan är; har de flaggat mig? Jag får väl reda på det förr eller senare…
Jag gick vidare
och sålde en del av de senaste grejerna jag ägt, från mitt tidigare liv, som
hade något värde. Det var en komplett 40 delars Versace-Rosenthal middags
porslin värt ungefär 5 000 euro.
Jag köpte det
för några år sedan för 2 000 euro och sålde det för precis det priset. Jag vet
att jag borde sälja mitt Breitling Crosswind armbandsur (nypris: 7 000 euro), men
affektionsvärdet har hittills hindrat mig från att göra det. Jag har faktiskt
fortfarande kvar en företags HP skrivare (nypris 4 000 euro). Jag kanske
försöker sälja den senare eftersom det är onödigt för mig att äga den nu.
Jag har en
ganska stor sprit- och vinsamling som jag har samlat på under åren. Flera av
rödvinsflaskorna är från 1979, och är kanske därför värda en förmögenhet. Jag
uppskattar ett glas gammaldags rödvin så jag kanske dricker upp det, innan jag
utför operationen. Jag har gett bort några av mina tavlor till vänner. Jag kommer
att låta resten hänga, eftersom jag fortfarande uppskattar verken.
Kompendiet är i
sin slutfas. Jag har arbetat ganska hårt de senaste två månaderna att slutföra
det. Jag uppskattar att jag kan slutföra det inom 2 veckor.
Tiden är
grundläggande, och jag behöver verkligen påbörja undersökningsfasen (till den
faktiska operationen) och påbörja den fysiska transformationsfasen. Jag måste
vänta tills jag har gömt kompendiet på flera ställen och rensat och förstört
mina hårddiskar.
Moral är
höjdpunkten. Jag är så spänd på att dela kompendiet med mina bröder och systrar.
Det här kommer att bli en av de sista noteringarna förresten. Kanske eller
kanske inte, att jag lägger till mer till den här loggen innan operationens
utförande.
Juli 2010
Jag har nyligen
framgångsrikt avslutat “skydds- förvärvandefasen” och har skapat en
skyddsutrustnings-gömma med en säkrad Pelican väska under jorden. Jag grävde
helt enkelt ner den någonstans djupt i den norska skogen. Det var min första
upplevelse med den här typen av uppgift och jag underskattade den planering som
behövdes för att fullgöra jobbet.
För några dagar
sedan gick jag upp vid 5.00 på morgonen och lade ner ett par timmar med att
packa för trippen. Genom att använda Google Earth hade jag valt ut en öde plats
djupt inne i den norska skogen. Jag kände inte ännu till den exakta platsen när
jag åkte iväg med min last.
Pelican väskan
innehöll det kompletta setet av Lokes rustning – inklusive sköld, anglar, polisskyltar
och en del annan utrustning för operationen. Jag fick inte med Damascus FX1 Flexforce
kravalldräkt and och den mindre väskan i Pelican väskan så jag stoppade upp den
på vinden och märkte den som “luftmadrass”. Det får duga… Pelican väskan var så
full så jag var tvungen att fysiskt sitta på den för att kunna låsa den
ordentligt.
I alla fall, efter
ungefär en 3-4 timmars körning så nådde jag området och började leta efter
småvägar från den stora vägen, eftersom en bil parkerad utefter vägen skulle
orsaka oönskad uppmärksamhet. Jag hittade en möjlig plats och körde min lilla
Hyundai ner på en grusväg. Dessa billiga tätortsbilar är uppenbarligen
ingenting för off road så jag hamnade nästan i ett dike.
Jag parkerade
bilen och sökte ett område till fots under en timme men utan större framgång. En
lämplig plats innebär att man hittar ett område med jord som man faktiskt kan
gräva i så det utesluter områden i närheten av stenar eller i närheten av träd
(alla rötter kommer att göra det svårt att gräva). Jag körde vidare under en
halvtimme och började leta vidare efter en annan plats.
Jag hittade vad
jag trodde kunde bli en lämplig plats att gräva i och hämtade en skovel och två
stora plastsäckar för att lägga jorden på. Jag kunde se på topografin att inte
många människor har varit här tidigare. Skogen var kompakt med mängder av
spindelnät, och hundratals flygande småkryp omkring. Jag har allvarliga
spindelproblem men jag måste helt enkelt blockera de tankarna.
Naturligtvis var
det en jättesten bara 10 cm under jordytan vid mitt första försök… Oavsett det
så fortsatte jag att gräva i närheten och slutligen hittade jag ett lämpligt
ställe. När du är i “identifikationsprocessen” bör du förvänta dig några
misslyckade försök. Du bör åtminstone gräva 1,5-2 meter vertikalt och så
behöver du naturligtvis ha lite tur.
Jag funderade på
att skaffa en eko sensor till den här uppgiften, som kan avslöja om det finns några
hinder under markytan etc. Men att skaffa en sådan skulle vara trassligt, så
jag bestämde mig för att göra det på det gammeldags sättet.
Jag började
gräva vid 11.00 och fortsatte likadant under tre timmar. Det fanns gott om mygg
som retade mig utav bara helvete trots att jag var nerdränkt i myggolja. Varför
oh varför tog jag inte med en biodlarhatt…? På grund av intensiteten med
konstant grävande, tvingade värmen och svetten mig att ta av mig allt utom mina
stövlar och underställ.
Det var en
lyckodag för alla flygfän, alla gånger… Att gräva i flera timmar är utmattande men
jag fortsatte att pressa min toleransnivå eftersom jag verkligen ville bli
färdig innan mörkret. Vid omkring 16.00 hade jag fått slut på vattnet, jag hade
tömt min 1,5 liters kamelryggsflaska. Jag hade grävt oavbrutet i 5 timmar och
var helt slut, och ändå hade jag inte grävt färdigt hålet... Jag blev allt mer
frustrerad eftersom jag inte kunde hålla på mycket längre utan vatten.
Eftersom jag
inte ville ha ytterligare en dag av detta helvete (4-6 timmars bilkörning
totalt + grävning) så gjorde jag det bästa av situationen och gick för att
förbereda lasten i min bil för transport till grävplatsen. Jag hade
ursprungligen planerat att dela på innehållet i väskan till fyra delar och bära
det i min ryggsäck till platsen. Väskan var för tung för att kunna bära allt på
en gång.
Men tyvärr, med
mitt vattenproblem hade jag inget val. Jag bokstavligen släpade den 70 kg tunga
väskan till grävplatsen. Det var extremt utslitande men jag sparade in ungefär
30-60 minuter. Vid 18.00 hade jag säkrat väskan under jorden och fyllt igen
hålet.
Sedan lade jag
ner ungefär 40 minuter till att täcka över grävplatsen genom att lägga över
grenar och löv från andra delar av skogen. Efter en och en halv timmes körning nådde
jag slutligen bensinmacken. Jag var alldeles uttorkad. Behöver jag säga att det
var den bästa coke och varmkorv jag hade fått på åratal…?
Jag insåg att
jag hade jäktat slutprocessen eftersom jag hade underskattat flera aspekter av
“grävplats-hanteringen”. Jag kommer inte att göra om samma misstag när jag
säkrar mina vapen efter “vapenförvärvnings-fasen”. Lektionen inhämtad.
*
