Personliga
reflektioner och erfarenheter under förberedelsefaserna
Mina närmaste vänner
Marius, min äldsta vän. Vi har stått varandra nära sedan vi var 11
år gamla. Vi har haft våra duster under de senaste 19 åren men vi har alltid
bevarat vår vänskap. Han är en patriot men ganska apolitisk. Han vet vad som är
på gång men bryr sig inte riktigt så mycket om framtiden eftersom han lever
sitt liv nu.
Motto: en vecka
utan att få ett ligg är en vecka utan mening; Han är en trevlig kille och jag
uppskattar honom. Jag påbörjade processen med avsocialisering för 4 år sedan
för att få en viss distans till mina vänner (för att hindra dem att förstå vad
jag använder det mesta av min tid till).
Axel och jag har varit vänner sedan högstadiet så det är nästan
15 år nu. Vi har haft några duster men har bevarat vår vänskap. Axels flickvän
Synne är en hängiven anhängare till arbetarpartiet så här finns det definitivt
en stridsfaktor. Axel har omfattat en livsstil där karriär och familjen är i
centrum. Jag har aldrig avslöjat någonting om mitt deltagande i den europeiska
motståndsrörelsen för honom.
Jag försöker att
undvika at diskutera politik med honom eftersom vi är ideologiskt milsvida
ifrån varandra, speciellt efter att han har tagit till sig sin fästmös
politiska världssyn som är extremt politiskt korrekt. Jag brukar propagera den
mer moderata Fremskrittspartiets ideologiska inställning när jag diskuterar
politik med vänner och vännernas vänner.
Det skulle vara
för riskabelt att avslöja något annat om min ideologiska ståndpunkt. Men Synne
tycker att även det moderata Fremskrittspartiet är extremt och hon har påverkat
Axel betänkligt. Mycket irriterande men absolut ingenting jag kan göra något
åt.
Martin och jag har varit vänner sedan högstadiet så det är nästan
15 år nu. Han har varit en stabil vän under årens lopp men han har markanta förtroendeproblem
på grund av att han har mobbats under barnaåren. Det är omöjligt att få
fullständig kontakt med honom på grund av dessa psykologiska begränsningar men
han är ändå en god vän. Han är den typiska apolitiska karriärcynikern.
Peter har varit min närmaste vän sedan vi träffades under vår tid
vid Oslo Handelsgymnasium. Hans föräldrar (ungrare) flydde det marxistiska
Sovjetunionen på 60-talet. Han vet allt om mig. Nåväl, utom mitt engagemang i
motståndsrörelsen. Jag kommer ihåg att jag var tvungen att ljuga om honom för
flera år sedan, under den tiden då jag initierade en relation med det
all-europeiska motståndets nätverk.
Han var den enda
person som faktiskt visste att jag reste till Liberia och London år 2002 och
jag var tvungen att få fram en trovärdig täckmantel för honom. Jag kunde inte
riskera att lita på honom (eller någon) med mitt rätta uppsåt eftersom det
kanske skulle skada honom eller mig i framtiden. Jag sa att jag reste till
Liberia för att undersöka möjligheten att att smuggla blod-diamanter och sälja
dem i London.
Det var en
storartad och mycket trovärdig täckmantel (jag lade ner ett par veckor på att
förbereda den) och han har aldrig ifrågasatt omständigheterna omkring dessa
eller andra resor. Jag är inte den person som tar lätt på ljugandet så det var
svårt att ljuga så där. Jag önskar att jag bara kunde säga allt till honom, men
tyvärr kan jag inte det. Jag vet att han är långt ifrån lika ideologiskt säker
som mig så det skulle vara meningslöst att berätta för honom, och det
viktigaste av allt; om han visste någonting så skulle det belasta honom.
*
Jag har flera
andra relativt nära vänner men tänker inte gå in på detaljer om alla. Alla
dessa är apolitiska och ganska apatiska när det kommer till politik.
Personliga reflektioner och erfarenheter under
flera förberedelsefaser
April/maj 2002
Jag är den
norske delegaten till det grundande mötet i London, och samordnad som den 8e justitie
riddaren för PCCTS, Tempelriddarna i Europa. Jag deltog i sessionen efter att
ha besökt en av initiativtagarna, en serbisk korsfarar-kommendör och
krigshjälte, i Monrovia, Liberia.
Vissa
långsiktiga uppgifter delegeras och jag är en av två som blir ombedd att skapa
ett kompendium grundat på den information jag har förvärvat från andra grundare
under våra möten. Vårt primära mål är att utveckla PCCTS, Tempelriddarna till
att bli den främsta konservativa revolutionsrörelsen i Västeuropa de kommande
decennierna. Detta i relation till utvecklandet av en ny typ av europeisk
nationalism refererad till som korsfarar-nationalism.
Denna nya
politiska inriktning av nationalismen kommer att bli den främsta motvikten till
National Socialism och andra kulturkonservativa politiska inriktningar hos den
kulturella högern. Alla använder kodnamn; mitt är Sigurd (korsfararen) medan
min tillförordnade mentor refereras till som Richard (Lejonhjärta). Jag tror
jag är yngst här.
Jag ska avsluta
min medverkan i det norska Fremskrittspartiet eftersom jag har förlorat tron på
den demokratiska kampen att rädda Europa från islamisering. Efter 65 års hårt
politiskt förtryck, demonisering och förlöjligande från det
kommunistiska-globalistiska kulturella etablissemanget, riktat mot precis alla
som motsätter sig multikulturalism, så finns det fortfarande inga indikationer att
denna kommunistiska-globalistiska hegemoni någonsin låter Fremskrittspartiet
att få kontroll.
Mitt parti är
systematiskt förtalat och saboterat av ett enigt media före varje val. Och även
om de någonsin skulle kunna forma en majoritetsregering med Høyre (det
konservativa partiet) skulle deras principer och partiprogram aldrig vara
konservativt nog för att stoppa den pågående islamiska demografiska
krigföringen ELLER öka den etniskt norska fertilitetsgraden från 1,4 till 2,1.
Det enda
Fremskrittspartiet har uppnått så här långt är att inge falska förhoppningar till
det norska folket. De säger att demokratisk kamp är enda lösningen, när det
helt tydligt redan är förlorat. Hur kan vi demokratiskt konkurrera med en regim
som massimporterar hundra tusentals nya väljare? Fremskrittspartiet
passiviserar norrmännen genom detta falska hopp och jag vägrar fortsätta att ha
något med det att göra. Väpnad kamp framstår som fruktlös vid denna punkt men
är den enda vägen framåt.
2002-2006
Jag behöver
bygga en kapitalbas för att finansiera skapandet av kompendiet. Jag vet inte om
jag någonsin kommer att fortsätta med en martyrskapsoperation vid den här
punkten eftersom det helt enkelt verkar för radikalt.
Min plan A är
att försöka skaffa fram 3 miljoner euro, i vilket fall jag planerar att
etablera en all-europeisk organisatorisk plattform som ska försöka växa
organiskt som en stödorganisation som ska distribuera en “legal version” av
kompendiet.
Om jag inte
lyckas generera den specificerade summan så går jag vidare med operationen för
att marknadsföra kompendiet på det sättet.
Till år 2005 så
har jag lyckats generera 500 000 euro, men det fattas fortfarande 2,5 miljoner
euro. Jag ska försöka skaffa fram den återstående summan genom fortsatta aktie/options
spekulationer. Jag har råda att förlora upp till 250 000 euro utan att äventyra
slutförandet av kompendiet och den efterföljande effektueringen av operationen.
Aktie/option fungerade
inte. Jag behöver kapa mina förluster och fortsätta med plan B.
Efter att ha
kapat mina förluster så har jag nu en minimumfinansiering för att kunna
fullgöra mina två uppgifter (ett överskott på 250 000 euro).
2006-2008
Gör
efterforskningar och skriver på kompendiet: “En Europeisk Deklaration Av
Oberoende”
Hösten – 2008
Jag var på
födelsedagsfest på Oscarsgate i Oslo. Födelsedagsfesten organiserades av en god
vän till Axels flickvän, Synne. Jag noterade att kvinnan som firade hennes
födelsedag arbetade som domare. En majoritet av festdeltagarna var jurister – domare
och advokater i den offentliga sektorn. Jag småpratade med de flesta
människorna på festen.
Det riktigt slog
mig hur otroligt politiskt korrekta alla var, som om de alla var medlemmar i
det norska arbetarpartiet. Jag har aldrig tidigare upplevt en grupp människor som
är så fullständigt utflippade på att diskutera politiska frågor i relation till
multikulturalism och islamisering. Jag noterade att en majoritet av dessa
människor var sympatisörer till arbetarpartiet.
Jag tror att de egentligen
inte har något annat val med tanke på att de klättrar i den offentliga sektorns
hierarki. En tanke slog mig. De domare som under andra världskriget hade
partianknytning med nazisterna eller någon anknytning till SS blev åtalade och
fängslade.
Därför är det
bara rättvist att domare med hög rang med partianknytningar med arbetarpartiet och
andra partier som stödjer multikulturalism (och därmed islamisering) kan anses
vara kategori B eller C förrädare? De har uppenbarligen ett betydande ansvar och
bör anses som folkförrädare.
Jag tror att de
flesta av dem skulle ses som kategori C eftersom deras inflytande är mycket
mindre framträdande än för en parlamentariker, redaktör/journalist eller
universitets professor/lektor. I vilket fall som helst var de trevliga och vi hade
en trevlig stund.
Om de bara hade
anat att en av gästerna där var en justitie riddare för en organisation med
anknytning till den norska och europeiska motståndsrörelsen, så skulle jag ha
blivit utslängd därifrån omedelbart. Det är fullt förståeligt eftersom deras
karriär skulle vara över om de hade några anknytningar till sådana
organisationer eller individer.
*
