REKLAM

söndag 2 april 2017

Putin har blivit en symbol för nationell suveränitet i sin kamp mot globalismen



“Om vi använder traditionella metoder för att förstå ledare, vilket innebär försvar av gränser och nationell blomstring så skulle Putin räknas som en framträdande statsman i vår tid.

“Vem kan tävla med honom på världsscenen?”

Det frågar Chris Caldwell för Weekly Standard i en utomordentlig essä i tidskriften Imprimis.

Vad höjer Putin över alla 2000-talets ledare?

När Putin tog makten vintern 1999-2000 var hans land försvarslöst. Det var bankrutt. Det hade blivit sönderhugget av dess nya kleptokratiska elit, i maskopi med dess gamla imperialistiska rivaler, amerikanarna. Putin förändrade detta.

“I det första decenniet för detta århundrade gjorde han vad Kemal Atatürk hade gjort i Turkiet på 1920-talet. Från ett söndervittrat imperium återupprättade han en nationalstat och gav den sammanhållning och ändamål. Han discipinerade sitt lands plutokrater. Han återupprättade dess militära styrka, och han vägrade, med rättfram retorik, att acceptera en underordnad roll för Ryssland i ett Amerika-styr världssystem upprättat av utländska politiker och företagsledare. Hans väljare hedrade honom för att ha räddat landet.”

Putins betyg, efter 17 år vid makten, överskrider varje konkurrerande västlig ledares. Men medan hans imponerande steg mot att göra Ryssland “great again” förklarar varför han är vördad hemma och i den ryska diasporan, vad förklarar Putins dragningskraft i Väst, trots en press som på varje punkt är lika vildsint som President Trumps?

Svar: Putin står emot den västliga progressiva visionen av vad mänsklighetens framtid borde vara. För många år sedan allierade han sig med traditionalister, nationalister och populister i Väst, och emot vad de hade kommit att förakta i sin egen dekadenta civilisation.

Vad de avskydde, avskydde också Putin. Han är en Gud-och-fosterlandets rysk patriot. Han avvisar Den Nya Världsordningen som etablerades vid det kalla krigets slut av Förenta Staterna. Putin sätter Ryssland först.

Och för att trotsa amerikanerna talar han för dessa miljontals europeer som vill återupprätta sin nationella identitet och återta sin förlorade suveränitet från den överstatliga Europeiska Unionen. Putin står också upp emot den progressiva moraliska relativismen hos den västliga eliten som har kapat sina kristna rötter för att omfamna sekularism och hedonism.

Det amerikanska etablissemanget avskyr Putin och säger att han är en aggressor, en tyrann, en “mördare.” Han invaderade och ockuperade Ukraina. Hans gamla KGB-kamrater mördar journalister, avhoppare och dissidenter.

Men medan politiker under både tsarer och kommissionärer ofta skapat blodbad i Ryssland, vad har då Putin gjort mot sina inhemska fiender jämfört med vad vår arabiska allierade Gen. Abdel-Fattah el-Sissi har gjort mot det Muslimska Brödraskapet han störtade i en militärkupp i Egypten?

Vad har Putin gjort jämfört med vad vår NATO-allierade president Erdoğan har gjort i Turkiet, och fängslat 40,000 människor sedan juli-kuppen — eller vår filippinska allierade Rodrigo Duterte, som ledde de utomrättsliga avrättningarna av tusentals knarklangare?

Är det någon som tror att president Xi Jinping handskades med massdemonstrationerna mot hans regim på Himmelska Fridens Torg mer försiktigt än vad president Putin gjorde förra veckan i Moskva?

Mycket av fientligheten mot Putin utgår från det faktum att han inte bara avskyr Väst, men står upp för Rysslands intressen, och han lyckas ofta i sitt trots och går ostraffad utan ånger.

Han förblir inte bara populär i sitt eget land, utan han beundras i nationer vars politiska etablissemang är obönhörligt fientliga till honom.

I december visade en opinionsundersökning att 37 procent av alla republikaner hade en positiv syn på den ryske ledaren, men endast 17 procent var positiva till president Barack Obama.

Det finns ytterligare anledning till varför Putin är populär. Miljontals etnonationalister som vill avskilja sina nationer från EU ser honom som en allierad. Medan Putin öppet har välkomnat många av dessa rörelser har Amerikas elit inte ens haft en neutral ståndpunkt.

Putin har läst det nya århundradet bättre än sina rivaler. Medan 1900-talet såg världen delad mellan ett kommunistiskt Öst och ett fritt och demokratiskt Väst så definieras 2000-talet av en ny och annorlunda kamp.

De nya skiljelinjerna står mellan social konservatism och självsvåldig sekularism, mellan tribalism och transnationalism, mellan nationsstaterna och Den Nya Världsordningen.

På de nya skiljelinjerna står Putin på rebellernas sida. De som föreställer sig de Gaulles Europa med nationer som ersätts av visionen om Ett Europa, dit EU rör sig, ser Putin som en allierad.

Så den gamla frågan uppstår: Vem äger framtiden?

I den nya kampen för det nya århundradet är det inte omöjligt att Ryssland — blir som Amerika var i det Kalla Kriget — alltså på den vinnande sidan. Territoriella i Europa sneglar redan mot Moskva hellre än över Atlanten.

“Putin har blivit en symbol för nationell suveränitet i kriget mot globalismen,” skriver Caldwell. “Det visar sig bli ett avgörande krig för vår tid. Som vårt senaste val visar så är det sant även här.” Zerohedge


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar