söndag 25 juni 2017

Hör... Hysch... Lyssna! Det här är historiens vingslag!



Återigen passar den här metaforiska bilden in när jag lyssnat på Julia Caesars podd, som börjar med orden ” En sommardag 1896 föds en liten flicka i ett torp långt inne i Järvsös finnskogar i norra Hälsingland”.

Nog kan det vara intressant att följa Julia på den här resan i hennes minnesvärld, men den väcker också upp en massa minnen hos mig som, om man nu har intelligens nog, gör att man ser tydliga harspår i snön som nu har smält sedan flera månader tillbaka, spår som leder tillbaka till en tid då Sverige inte var ockuperat av folkmordsjudar.

Jag minns plötsligt hur jag fick en gammal vev-grammofon av min morbror i slutet av 50-talet. Jag var tolv år och kände mig överlycklig över den gamla vev-grammofonen med gamla plattor (stenkakor) från 30-talet, från långt innan jag själv var född med andra ord. Morbror hade tröttnat på den gamla grammofonen och de gamla stenkakorna, så han gav bort den.

När andra hörde mig spela de gamla plattorna blev de fulla i skratt och hånade mig för att jag lyssnade på ”sånt gammalt skit”. Redan då märkte jag kraftiga intelligensskillnader mellan mig och min omgivning. För det var ju inte så att dessa gamla skivor innehöll så fin musik, men genom att spela dem så kunde jag faktiskt höra historiens vingslag och ana mig till en tid som stod i utveckling och hur allt successivt utvecklas utefter sina rötter. Jag såg bildligt talat en planta som växte upp.

Att andra fåntrattar hittade anledning att håna mig för att jag spelade gamla stenkakor som folk hade slängt för länge sedan, såg jag bara som uttryck för att intelligensen hos befolkningen ser ut som en pyramid där de intelligentaste fanns högst upp på den pyramiden med den stora massan nedanför, som hånade och häcklade för att de inte begrep några som helst sammanhang.

Vartefter förstod jag också att utbildning och betyg inte hade särskild stor betydelse på intelligensen. Jag träffade på människor som hade goda betyg och en bra inkomstkälla men som var totalt oförmögna att dra några som helst slutsatser, och befann sig därmed längre ner på pyramiden, trots att de kanske hade högre inkomster.

Hur många gånger har inte folk retfullt förundrats då jag lystrade extra noga på ett program på radion när någon knarrig röst förklarade ett sammanhang han hade iakttagit och som ingen i min omgivning brydde sig om att lyssna på. Återigen blev jag deras hackkyckling.

Nu har jag i alla fall en egen blogg och alla dumskallar får istället sina tjyvnyp av mig, för jag vill inte ha med den breda massan av patrask att göra. De har ju inte gjort ett dugg för att hejda den här samhällsdestruktionen som håller på just nu. Istället fjantar de med, som de pappskalar de är, och hjälper till att förstöra samhället, och hyllar bögparader och fitt-fixerade feminister och annat skit, just för att det är modernt. Samma värdelösa nollor som hånade mig för min vev-grammofon!

Det värde jag ser i den svenska folkstammen är inte på långa vägar samma värde som den menlösa majoriteten ser. I min fantasi ser jag spår från vår folkstams rötter och som måste vattnas och näras för att det ska bli tillväxt i den här plantan, och då behövs både gammalt och nytt.

Nu åter till Julia Caesar och hennes minnen från forna dar, och hennes tolkning av svensk kultur från den övre delen av intelligenspyramiden:




1 kommentar:

  1. Jag har en vevgrammofon och rätt många skivor till den också.
    Judens radio 📻 lyssnar jag inte på!

    SvaraRadera