lördag 1 juli 2017

För bara 100 år sedan!



Associationer är ett intressant fenomen. Jag kom plötsligt ihåg en historia jag läst någonstans av någon författare, kanske var det Vilhelm Moberg som skrivit det, för han hade många fantastiska berättelser om 1900-talets första decennier. Inte heller kommer jag ihåg om han berättade om sig själv som barn eller om det handlade om någon annan gosse, men det kan kvitta för alla hade det lika jävligt.

Den här berättelsen handlar om en gosse som kastades ut ur sitt hem vid tolv års ålder för att söka jobb eller svälta ihjäl, för familjen kunde inte föda honom längre. Den stackars pojken hade fått en brödkant och ett par deciliter mjölk i en flaska som färdkost, som han knöt in i ett tygstycke och knöt fast den på en pinne som han lät vila över axeln, för det här skulle bli en lång vandring.

Det fanns många arbetslösa fattigtorpare på den tiden så det var inte lätt att hitta en bonde som ville anställa honom för maten. Lön var inte att tänka på. Han kunde vara glad om han kunde få tak över huvudet och lite mat så att han inte svalt ihjäl.

Så småningom kom han fram till en bonde, långt efter att brödkanten han haft med sig blivit uppäten medan han försökt att snåla med brödet och mjölken så länge som möjligt. Brödet hade torkat och mjölken surnat, men är man hungrig så äter man upp, oavsett matens kvalitet.

Hungern gnagde i magen på pojken när han så underdådigt han kunde bad bonden om ett jobb mot mat och husrum, och till hans obeskrivliga lycka visade inte den bonden honom på porten som de andra bönderna hade gjort, för han behövde en oxfösare.

Att vara oxfösare innebar att gå tillsammans med drängen som plöjde bakom oxen och med hjälp av en pinne mana på oxen så att den inte stannar. Någon frukost bjöds det inte på för pojken hade ju inte förtjänat en måltid ännu, men han hade i alla fall fått natthärbärge i drängkammaren. Pojken somnade med magen skrikande av hunger, som han ändå hade gjort varenda natt i hela sitt fattiga liv.



Dagen efter fick han titta på medan de andra åt, eftersom han inte förtjänat någon mat ännu, dessutom var han nu skyldig bonden för natthärbärget. Men pigan slängde åt honom en brödkant och en skopa vatten och det dög bra åt pojken som ändå inte var van vid något annat.

Nu var det dags att följa med drängen ut och plöja. Med stolta steg följde pojken drängen. Där fick han det redskap han skulle använda för att fösa på oxen, en vanlig käpp med andra ord, och sedan naturligtvis förmaningarna från drängen att han inte fick lata sig för då skickas han iväg utan mat.

Väl ute på åkern började arbetet. Det här var ju lätt. Lyft käppen och låt den sedan vila på bakdelen av oxen så att den känner sig manad att gå. Bonden var förstås snäll och insåg att den lilla utmärglade pojken inte skulle orka mycket mer, men det här var ju en barnlek!

Men timmarna gick och pojken blev allt tröttare. Energin tog slut ganska snabbt eftersom han ännu inte förtjänat sin mat. Det värkte i armarna och käppen kändes som en stor tung stör som han måste hålla ut på rak arm, åkern började gunga och han började se allt suddigare för tårarna fyllde hans ögon. Skulle han inte orka med det här arbetet och bli utkastad utan mat?

Pojken tog i med alla krafter. Tyst bad han en bön till Gud att ge honom styrka och då gick det i alla fall lite bättre. Men plötsligt hördes drängens barska röst: ”Vad håller du på med? Se till att göra ditt jobb ordentligt!” Pojken hade missat en gång att mana på oxen med käppen, som vid det här laget vägde som bly!

Äntligen var det lunch! Drängar och pigor tågade upp mot gården, men pojken var fortfarande osäker om han hade gjort skäl för maten. Kanske kunde han få en skorpa och en skopa vatten av den snälla pigan, som i morse?

Men nu bjöds pojken till matsalsbordet och tilldelades en tallrik gröt, och det fantastiska var att alla andra också fick varsin tallrik gröt, så det var alltså meningen att pojken skulle få den här tallriken gröt alldeles själv, och tjock härlig grädde hälldes över gröten. Pojken trodde att han hamnat i himlen. Det doftade så ljuvligt! Varsågod och ät nu så att du orkar arbeta, sa bondmoran med ett leende och pojken lyfte andäktigt sleven och doppade den i detta hav av gudomlighet och förde den till munnen. Aldrig i sitt liv hade han ätit så här gott, inte ens på julafton hemma i fattigtorpet.



Pojken grät av lycka medan han åt, snyftande åt han tugga för tugga i andakt, men nu var han proppmätt och bad att få gå ifrån bordet och ta tallriken med sig för att äta upp senare för nu stod magen i fyrkant. Men pojken förmanades att äta upp alltihopa om han skulle orka jobba. Han ska ju växa och bli stark!

Han tvingade i sig resten av den underbara maten och den ljuvliga feta grädden. Hur mätt han än var så går det att tvinga i sig tugga på tugga när man befinner sig i paradiset!

*

Det finns många liknande berättelser om svältande barn i början på 1900-talet, för cirka hundra år sedan, men numera ska det tystas ner och svenskarna ska beskrivas som parasiter av de verkliga parasiterna från Juda stam, de som hemligen har ockuperat det svenska etablissemanget och som skriver den ena lögnen efter den andra om vårt folk som har fått slita så hårt för att bygga upp det som senare blev vår välfärd.

Allt detta vårt arvegods delas nu ut till de verkliga parasiterna från tredje världen som aldrig har svultit och som aldrig någonsin bidragit till vår välfärd med en enda krona, men som istället bränner ner stadsdelar, våldtar våra flickor och förstör allt som våra förfäder har byggt upp – Vårt arvegods!

Det är skamligt! Skamligt! Oerhört skamligt!

Vilka är det som har förstört vårt folks historia och som har hjärntvättat vårt folk till att stillatigande titta på medan utländskt slödder våldtar vårt land?

Tja, här är några av dem:












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar