tisdag 25 juli 2017

Politikernas upprörande Inkompetens



Hej Percy!
Läs detta. Hela artikeln. Det är oerhört beklämmande att ta del av och läsa om våra obegåvade politiker som vi har. I alla år har de tjatat om utbildning för svenska folket. Men vad har de själva? Läs det och gör något av det. Mvh XXXXXX


*

Fördumningen av hela svenska folket har pågått länge. Den stora revolutionen inom fördumningsagendan började med att man införde grupparbeten i skolan, vilket i sin tur ledde till en tillbakaveckling i elevernas intelligens.

Och eftersom intelligensen tillbakavecklades så var det ingen som märkte hur usel pedagogik grupparbete är.

Eftersom de flesta vill jobba så rationellt som möjligt så verkar det bekvämt att skriva av den som påbörjar ett svar på en fråga, hur dumt svaret än är. Studenterna besvärar sig inte ens med att tänka, och om det är någon som vill diskutera en fråga med gruppen så vinner den som majoriteten av en eller annan anledning utser som auktoritet.

Jag har varit med om det flera gånger, att gruppen har följt någon som anser sig säker på saken och resultatet blivit att hela gruppen ställt sig bakom ett svar som de flesta inte själva skulle ha svarat om de gett fan i att lägga ner tid på att lyssna till utläggningar som bär iväg åt fullständigt fel håll.

Resultatet blir att de flesta grupper svarar helt uppåt väggarna, så lärarna sedan drar slutsatsen att man måste sänka nivån på utbildningen för att den är för svår.

Själv protesterade jag många gånger när det skulle bli grupparbete, för dels tog gruppen upp en massa tid och dels tvingades man ha samma inställning som de andra i gruppen, oavsett om de hade fel eller inte.

Efter ett sådant grupparbete skulle resultatet redovisas inför läraren och vid ett tillfälle blev jag utsedd att redovisa vad gruppen kommit fram till. Generad redovisade jag tramset min grupp kommit fram till och berättade samvetsgrant bakgrunden till resonemanget som hade hållits och vilka resultat som uppnåtts. Jag beskrev precis vad guppen kommit fram till, helt oavsett att jag själv fullständigt revolterade mot det tramsiga resultatet.

Lärarinnan tittade på mig med ett spydigt leende och sa förmanande att jag och gruppen borde titta i läxböckerna någon gång emellanåt.

Jag försvarade mig med att tala om att det här var vad gruppen kommit fram till och jag tycker inte att jag ska hållas ansvarig för en pedagogik som skolverket hade hittat på för att fördumma eleverna, och att jag personligen inte låg bakom de här usla resultaten.

Då fick jag till svar ”Varför redovisar du då sådana här resultat”?

Nu reste jag mig upp och slog skolböckerna i bänken och skrek åt lärarinnan att ge fan i att genera mig. ”För det första kan jag inte rå för att du är en klen lärare och för det andra kan jag inte rå för att förrädare styr över skolverket och jag kan gå hem direkt om jag ska behöva vara med om en sådan här förnedring igen”!

Frustande av ursinne och kränkthet stod jag kvar i bänken och vägrade sätta mig, och jag förklarade återigen att jag ju hade fått order om att läsa upp vad de andra pappskallarna kommit överens om och att om jag ska gå kvar i skolan så blir det på villkor att jag aldrig mer ska behöva vara med om ett kränkande grupparbete och sedan ta hundhuvudet för andras oduglighet.



Jag gick igenom den terminen utan att själv vara med på något grupparbete. Men skolan envisades med att de andra minsann måste ha grupparbete, vilket de jublade åt, så slapp de tänka. Men jag hade i alla fall kunnat visa i praktiken att de uppgifter jag utförde på egen hand gick mycket snabbare än vad grupperna kunde prestera, och jag fick flera rätt än gruppen, vilket ju enligt mig var ett tydligt bevis på att grupparbete var fördummande.

*

När jag senare började läsa psykologi på högskolan i Växjö upptäckte jag till minförfäran att man praktiserade grupparbete även där. På en akademisk utbildning!

Förmodligen hade vansinnigheterna pågått länge eftersom universitetslektorn inte insåg hur ineffektiv denna tramsmetod är.

Bland alla studenter som hade sökt in var det några som hade psykiska problem, vilket skolan lovade att hjälpa till med om någon av studenterna visade sig behöva mentalvård. Dock var det ingen som ansågs behöva undersökas mentalt förutom jag.

Detta skedde efter ett grupparbete som jag tvingades delta i efter ett stort antal protester från min sida. Och som vanligt tog gruppen ledning efter den som de utsett till att begripa mest, vilken jag snart nog insåg skulle behöva vård på en anstalt istället för att gå i skolan och vara auktoritet över de andras undervisning, för gruppen följde honom slaviskt.

Återigen gjorde jag uppror mot den här undervisningsmetoden, för det verkade som om varken lärare eller studenter begrep sig så mycket på psykologi så de utbildade psykologerna som tjänstgjorde som lärare inte kunde se att den som gruppen hade utsett som sin auktoritet på psykologi var gravt mentalsjuk.



Jag krävde att få bevisa det med att själv göra arbetet på mitt sätt utan någon grupp, och jag skulle svara på frågorna i formuläret på halva tiden mot gruppen, och jag skulle dessutom ha dubbelt så mycket rätt som den gruppen.

Lektorn antog vadet och efter en halvtimme lämnade jag in mina uppgifter färdiglösta till lektorn, medan gruppen satt i sammanlagt en och en halv timme och kämpade med frågor som ”mentalpatienten” anförde dem till.

Det var samanlagt 15 frågor i formuläret, och när det var dags för redovisning så hade gruppen endast lyckats svara på 9 av frågorna, som alla var felaktiga eller behövdes kompletteras.

Lektorn bad först gruppen att redovisa fråga 1, därefter var det min tur att redovisa mitt svar på samma fråga, vilket var betydligt mer komplett och dessutom helt rätt. På det sättet gick lektorn igenom de 9 frågorna med klassen på precis samma sätt, och på samtliga frågor som gruppen redovisade hade jag kompletterande svar och hade dessutom helt rätt.

Därefter ville lektorn avsluta frågestunden, men jag påminde om att det faktiskt var 6 frågor kvar och jag krävde att få redovisa svaren på dem. Även de svaren visade sig vara kompletta och fullständigt rätt. Nu hade jag åtminstone upprättat min heder efter att ha generats med att behöva underkasta mig psykologisk undersökning på min mentala status.



Men det här visade sig bli för mycket för paranoikern som anfört gruppen, så han gick till alla lärare och klagade på att jag hade ”hotat” honom. Han lade till och med ned så mycket energi på uppgiften att förtala mig så han stoppade alla personer han mötte på stan för att förtala mig.

Detta ledde till att en del debila personer började hota mig och sa att jag inte skulle gå säker när jag gick till bussen. Det gick till och med så långt att busschauffören vägrade låta mig kliva ombord på bussen, vilket jag naturligtvis gjorde i alla fall.

Busschauffören vägrade köra bussen så länge jag satt i, och han ringde till polisen. När polisen anlände sa jag att jag har liksom alla andra medborgare rätt att åka buss och chauffören har ingen som helst rätt att vägra låta mig åka med till tågstationen som skulle bli den hållplats jag skulle av för att ta tåget vidare till Kalmar, där jag bodde vid den tiden.

Eftersom busschauffören var neurotisk och hade fattat ett förhastat beslut efter att ha blivit ”informerad” av neurotikern i min klass så beordrade polisen chauffören att köra bussen, för jag hade faktiskt inte gjort något illa och chauffören hade ingen rätt att fatta eget beslut och ta lagen i egna händer.

Även på tågstationen hade neurotikern varit och ”informerat” visade det sig, för jag fick inte handla i kiosken där, så denne neurotiker var verkligen gravt mentalsjuk och kunde lägga ner en nästan omänsklig energi på att förfölja en annan människa.



Det här säger samtidigt en hel del om psykologerna på skolan. Varför såg de inte direkt att denne student de hade i klassen var mentalsjuk? Det här var något jag själv kunde konstatera ganska snart.

Till sist bröt neurotikern ihop fullständigt och lektorn i min klass fick skjutsa honom till psyket. Där kände man igen honom och hälsade på honom med namnet och frågade om det var dags att lägga in sig ett tag igen.

Lektorn blev nyfiken och bad om att få läsa sin students journal, och där fick han se vad jag hade anat under ett halvt års tid.

Den här personen hade ett gravt neurotiskt komplex och hade vistats på mentalsjukhus ända sedan 3 års ålder. Mentalsjukhuset var hans egentliga hem, kan man säga. Han fick permissioner lite då och då under livet, men snart nog var han tvungen att läggas in för rehabilitering. Med andra ord var han en av de sjukaste patienter de hade på den anstalten, och det kunde inte de psykologutbildade lärarna på skolan se!

*

Sensmoral: Om man inte inser att grupparbete är fullständigt destruktivt för all individuell utveckling så blir ju konsekvensen att våra politiker också är helt bakom flötet!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar