lördag 21 april 2018

Om den tabubelagda diskursen


Människokroppen och Samhället

Sedan kunskap, bildning och medicinsk vetenskap avlöst religioners och vidskepelsers förståelse av hur människokroppen fungerar och hur sjukdomar ska botas, så har det i vårt samhälle pågått en öppen och legitim debatt kring olika diagnoser och åtgärdande.

Cancern som en av de svåraste farsoterna är ett fortgående ämne för diskussion gällande såväl dess orsaker som hur att lindra och bota densamma. Alltifrån huruvida livsmedel och livsföring ligger bakom sjukdomen, till om tumören kan hejdas genom cellgiftsbehandling, strålning och/eller operation.

Meningarna kan gå isär, men det finns trots det inget definitivt otillåtet eller tabubelagt beträffande detta allvarliga tillstånd för människokroppen.

Kommer vi däremot till “kroppen” Sverige och ämnet invandringspolitiken, så är förhållandena rakt motsatta. Här råder närmast en total hegemoni inom mediesfären för de uppfattningar vilka förnekar invandringen som orsak till grundläggande problem. Och i den omfattning som det erkänns föreligga vissa friktioner och svårigheter så handlar diskussionen om olika tillkortakommande med integrationspolitiken och/eller de bekymmer som “majoritetsbefolkningens fördomar och rasism” – respektive “samhällets strukturella diskriminering” - förorsakar och förhindrar det mångkulturella samhällets utveckling och blomstring.

Till skillnad från vetenskapens och samhällets sätt att öppet diskutera orsaker och uppfattningar om hur kroppen ska undgå sjukdomar och farsoter och hur dessa eljest kan botas, så tillåts ingen förutsättningslös diskussion om invandringspolitiken. Endast de partier som helt förnekar problem vidhängande invandringen, eller delvis erkänner att det föreligger problem med integrationen, ges utrymme för “debatt” utan att påklistras epitet som fördomsfulla, främlingsfientliga eller rasistiska.

Således kan de regerande Röd-Gröna framhärda i ordinerandet av successivt lite starkare doser “Alvedon” för att möta utanförskap, upplopp och gängkriminalitet, liksom för att åtgärda de sjunkande resultaten i skolan och den försämrade sjukvården och äldreomsorgen. På ungefär samma sätt tillåts Alliansen föreslå de något starkare värktabletterna tillsammans med ett mindre plåster vid gränsen, för att lindra och hejda det pågående förvärrandet i kroppen Sverige.

Däremot; Den opposition i form av SD och några mindre partier såsom Alternativ för Sverige (AfS), Medborgerlig Samling och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) som hävdar att problemen måste mötas vid sin rot - d v s den pågående invandring som relativt Sveriges storlek och jämfört med andra europeiska länder är astronomisk till kostnader och konsekvenser – bemöts med tabubeläggning och grotesk stigmatisering.



Inom denna “otillåtna” opposition kan man, för att hänvisa till den helt legitima diskussionen om människokroppen, säga att meningarna går isär om huruvida samhället ska läkas genom:

1.      Förordandet om en hälsosammare livsstil = Stopp för vidare asylinvandring.

2.    Medicinering via cellgiftsbehandling/strålning = Hårdare tag mot gängkriminalitet och förortsgetton.

3.    Det ultimata ingreppet/operationen = Totalstopp enligt ovanstående, kombinerat med återvandring/repatriering av hit invandrade “asylanter” av alla slag.

Ska Sverige ha minsta utsikt att framöver vara ett land för våra barn och barnbarn att leva tryggt och gott i, så är den senare otillåtna och tabubelagda diskursen absolut nödvändig. Om inte dagens makthavare och de som utgör hegemonin inom Mainstream-medierna tar detta på allvar, står det helt klart att kommande sönderfall och inbördeskrig i Sverige är orsakat av dem.

Vore jag någon av dessa människor skulle jag ta en ordentlig funderare på vad jag här och nu kan göra för att inte av framförliggande historieskrivare bli omnämnd som medverkande i ett fungerande välfärdssamhälles omvandling till kaos och sammanbrott!

//Kenneth Sandberg


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar